Patetiskt farväl
Here I go again. Du måste betyda mer för mig än jag tror för varför skulle jag annars bli så arg varje gång du överraskar mig? Många saker har du gjort, för mig och mot mig. Egentligen bryr jag mig inte. Jag tänker sällan på dig, saknar inte ditt sätt eller något som har med dig att göra längre. Jag bryr mig inte om vad som händer i ditt liv eller vem du umgås med, vilken din Facebook status är eller vart du bor. Jag har släppt dig fri.
Ändå kan jag inte låta bli att tycka synd om dig. Iallafall tror jag att jag gör det. För du har blivit så liten, så förminskad i mina ögon att du inte är densamme längre. Jag vet att du på alla sätt nekar till att vara styrd av en högre makt, att allt du gör är på ditt eget bevåg, men jag är misstänksam till det. Den som är du för mig är öppen och underbar mot alla. Alla som förtjänar det vill säga. Kanske förtjänar jag inte det längre men av vilken anledning? Det kan inte längre vara höga makters rädsla, om det nu någonsin var det.
Jag vet inte när det hände, detta som jag reagerar över nu, för som sagt jag bryr mig inte längre om mycket som du gör. Men det som känns är när du raderar mig ur ditt liv, byte by byte. Jag kan hålla med om att jag inte spelat en större roll, inte ens en biroll, aldrig en replik i din story numera. Ändå kan jag tydligen göra stor skada.
Skillnaden är, min forna vän, att jag kan acceptera dina beslut även om jag inte lägger större vikt vid dem. Jag kan stå ut med att se ditt ansikte då och då, ändå ha ett litet humm om vad du sysslar med nuför tiden. För jag gillar ändå tanken på att det kanske inte är omöjligt. Omöjligt att någon dag, kanske, möjligtvis vi skulle kunna vara vänner igen. Inte för att det är en dröm, inte en högsta önskan utan mer av en allmän åsikt att varför inte? Kanske är det jag och inte du som gått vidare längst, trots allt avstånd du tar? Kanske behöver du mer tid, kanske är tiden slut?
I vilket fall, jag accepterar detta också. Så farväl, på ett patetiskt vis, till dig min forna vän som nu är allt annat än det du var...
Ändå kan jag inte låta bli att tycka synd om dig. Iallafall tror jag att jag gör det. För du har blivit så liten, så förminskad i mina ögon att du inte är densamme längre. Jag vet att du på alla sätt nekar till att vara styrd av en högre makt, att allt du gör är på ditt eget bevåg, men jag är misstänksam till det. Den som är du för mig är öppen och underbar mot alla. Alla som förtjänar det vill säga. Kanske förtjänar jag inte det längre men av vilken anledning? Det kan inte längre vara höga makters rädsla, om det nu någonsin var det.
Jag vet inte när det hände, detta som jag reagerar över nu, för som sagt jag bryr mig inte längre om mycket som du gör. Men det som känns är när du raderar mig ur ditt liv, byte by byte. Jag kan hålla med om att jag inte spelat en större roll, inte ens en biroll, aldrig en replik i din story numera. Ändå kan jag tydligen göra stor skada.
Skillnaden är, min forna vän, att jag kan acceptera dina beslut även om jag inte lägger större vikt vid dem. Jag kan stå ut med att se ditt ansikte då och då, ändå ha ett litet humm om vad du sysslar med nuför tiden. För jag gillar ändå tanken på att det kanske inte är omöjligt. Omöjligt att någon dag, kanske, möjligtvis vi skulle kunna vara vänner igen. Inte för att det är en dröm, inte en högsta önskan utan mer av en allmän åsikt att varför inte? Kanske är det jag och inte du som gått vidare längst, trots allt avstånd du tar? Kanske behöver du mer tid, kanske är tiden slut?
I vilket fall, jag accepterar detta också. Så farväl, på ett patetiskt vis, till dig min forna vän som nu är allt annat än det du var...
