Att tala Klarspråk
Jag är rädd. Im not a robot. Fembots have feelings too. Jag vill bara inte släppa fram dem. Det är aldrig rätt tillfälle för mig. Eller rätt kläder, skratt eller sätt att höra av sig. Det är Aldrig Rätt. Ingen kan säga att jag inte försökt, att jag inte sett mig omkring. Jag har bara inte låtit dem se mig tillbaka. Det kanske är första gången någon säger detta och faktiskt menar det, Det är inte du, det är jag.
Framtiden Finns
Tusen tankar far fram och tillbaka genom min uppspelta hjärna. Det finns på riktigt. Det kommer att hända. Det känns bra, sjukt bra om allt klaffar nu då. Jag har en väg, ett sällskap. Även om jag får lägga om mitt liv lite grann är jag så taggad att jag kan flyga.
Jag har tagit i kartan med min rutt på och det känns nästan som att jag tagit i den röda jorden. Nu verkar det så nära, så mycket mer på riktigt.
Vill förklara i ord mer hur det känns, men har inte riktigt tålamodet att sitta still när allt jag vill göra är att hoppa rumt i mitt hus och vråla ut i hela världen att jag SKA åka :D
Trassel
Det bästa med det här året var att man får andra chanser sa jag,
har jag förlorat min nu?
Uppläxad
När lillebror, snart sexton år, snusare, allmänt alltid ätande på rummet och lämnare av tallrikar kors och tvärs säger åt mig att jag behöver städa är det allvar. Akvariet algar igen, träningskläder, vanliga kläder och strumpor bildar en matta på golvet. Plastkartonger från julklappar utgör farliga fällor. Som på ett minfält tar jag mig in och ut. Trampar jag utaför stigen lurar både faran att skada något jag är rädd, och att stympa mig själv. Såhär kan jag inte leva, så jag tog mig i kragen och erkände att bror min hade rätt.
När lillebror, snart sexton år, ledig student på jullov, diggandes loss till Ramones konsert på DVD kl halv ett på natten med en kompis, sjunger och skrålar inne på toan, hör han inte Undertecknad som vrålar uppifrån plan två. Håll käften, jag ska jobba imorgon och hårda smällar i dörren fångar till slut uppmärksamhet och ljudet sänks direkt. Sången tystnar men jag kan ändå inte sova. Skäms lite för ett uppförande som skulle fått alla Supernannys i området att förena sig och får gå till jobbet trött. Ringer bror för att be om ursäkt och får ett skratt och repliken att det är lugnt, jag har också lätt att lacka ur ibland.
När lillebror, snart sexton år, med en bakgrund av brutalt skrikande, bankande i dörrar, kastande av leksaksgubbar, leksakshus, smackande med bandyklubbor och sparkande på smalbenen säger till mig att jag lackar ur är det nästan dags för tvångströja. Förfäras och tänker tillbaka på dagen, då jag med flit kört kundvagnen in i väggen på jobbet och smällt igen dörren till soprummet i arga stunder. Inser att vi nog inte är så olika ändå. Skriver hjärtan och säger puss som plåster på såren, men likt mig tar lillebror, snart sexton år, inte åt sig av elakheter inom familjen. Jag lägger på luren och undrar hur i hela härligheten han växte upp så fort...
Man lär sig något nytt varje dag, på sistone verkar det som att lillebror, snart sexton år, är mitt orakel.
This was a year with You
Det är så mycket jag vill säga men inget kommer ut. Jag trodde aldrig att jag skulle bli för personlig för min egen blogg. No matter what I say say or do, the road leads back to you. Problemet är bara att i mina problem är You i pluralform.
Jag har alltid haft problem med att släppa taget om saker. Jag minns att när jag var liten, grät jag när vi skulle byta kylskåp hemma. Det gamla hade små kattklistermärken på. I mina lådor ligger uppsatser, teckningar, gamla gosedjur, saker som jag inte kan med att kasta. Det är minnen som jag sparar i fysisk form.
Ibland önskar jag att det var möjligt att göra detsamma med människor. Att det skulle gå att frysa dem i deras liv när jag fortsatte med mitt eget. De känslor som fanns förut skulle alltid finnas kvar, och likt jag nu tittar igenom en novell jag skrev i åttan, skulle jag bläddra genom dem. Jag skulle lära mig mer om kärlek, vänskap och om mig själv. Skulle jag sedan vilja, kunde jag gå tillbaka och göra om det, göra det bättre.
Så ser inte livet ut. Trots att jag är tiotusen gånger värre smärtar det mig. För detta, det du gör, det är för nära. Och trots att jag traskat på, vidare genom sol och snö, är det så lätt att hoppa tillbaka i mina egna fotspår och tveka ännu en gång vid ett gammalt vägskäl. Ett år tillbaka och luften är lika laddad, som om inget någonsin hade hänt. Problemet är bara att nu vet jag vad som kan komma att ske. Det både skrämmer och lockar mig. För skulle jag släppa in dig igen vet jag inte vem som stänger mig ute.
Ibland får man en andra chans, av en slump kanske. Den här gången är det du som tar täten, om det är för att jag blivit bättre på att vänta eller om du är trött på att göra just det är en gåta jag kanske aldrig får svar på.
Som jag önskade mig din uppmärksamhet förut. Nu när den är min vet jag inte längre om jag vill ha den. Varför ska själva drömmen vara bättre än det som är verkligt? Varför ska jag alltid vilja ha det jag inte kan få och sedan tröttna när det kommer inom räckhåll? Det värsta är inte att jag inte ens vet om det är sant, utan att jag inte är säker på om jag bryr mig.
Det känns som att jag måste göra ett val.
The way you spend New years Eve is the way you will spend the rest of the year...
Förra året var ditt, på alla sätt. Vems år blir 2011?
Ny start med nya tag
Jag har organiserat mina tidningsfack med sådant jag vill läsa, och sånt som jag borde. Böckerna står på hyllplan ordnade i en speciell rang. Högst upp: böcker som är kult, sedan de jag tycker mest om tätt föjt av de som jag tror att andra tycker mest om. Nu undrar ni säkert varför jag tror att detta skulle vara intressant att läsa, vilket jag ärligt talat inte tror... Det är knappt så att jag tycker att det är värt att nämna ens. Men det känns så skönt att få organisera om med verkliga ting som omväxling. Det får mig att sluta tänka på den ändring jag måste göra hos mig själv. Starting tomorrow ska jag träda in i ett nytt tankesätt och ett annat sätt att vara.
Det skrämmer mig lite att stå framför denna utmaning för tänk om jag skulle misslyckas? Skulle jag då förlora allting som jag kämpat så hårt för att få? Samtidigt som jag tvekar vet jag att jag förtjänat detta. För jag är duktig, ja jag är tamejfan riktigt bra! Jag har visat det förr och jag ska göra om det igen om jag måste. När de inte trodde på mig visade jag dem hur fel de hade. Jag gör det nu en gång till. För i min värld räcker det inte att vara bra hela tiden. För att använda Lisebergs slagord, Den som slutar att bli bättre slutar vara bra. Därför siktar jag på att bli bra mycket bättre än bäst.
So long, ni ser mig på toppen...
Det ska tilläggas att man lär sig så mycket om sig själv när man röjer. Ikväll lärde jag mig att jag faktiskt räddade livet på någon när jag var yngre. Det visste jag inte ens då. Jag vet nu också att jag har på tok för många strumpor, även efter att ha slängt de fula...
<3
All I do is dream of You
Och det hade jag verkligen inte tänkt heller. Jag skulle inte grubbla så mycket över dig och det faktum att inget händer om det inte vore så att min hjärna gör det mot min vilja när jag sover. Det känns som att du spökar i mitt huvud varje natt. Långa och många drömmar har jag och i dem alla spelar du huvudrollen. Och du spelar den perfekt. Jag blir arg på mig själv när det händer, för det får mig att resonera kring din insats även under dagen. Och då börjar jag tänka, och älta och analysera. Allt det där som hände sist, vad var det egentligen?
Det var ingen stor grej. Något jag kunde gjort med vem som helst. Ändå svider det på något sätt i mig när jag tänker att det kanske känns likadant för dig. Det verkade inte så. Jag var kall den kvällen. På samma sätt som jag brukar vara, hade till och med tänkt att inget skulle hända. Bara för att jag inte brydde mig. När jag sprang till centralen sedan var jag lika lugn. Jag vet hur det gick sist och förväntade mig inget annorlunda. Ville inte ha något annat. Men det verkar som att jag hoppades ändå.
Det hoppar inte högt, gör inte mycket väsen av sig. Det ligger lågt och väntar, och värmer inifrån. Smyger fram när jag tror att jag har glömt. Men det visar sig att jag har svårt att släppa dig. Trots allt som jag borde lärt mig, allting som jag vet. Jag borde hantera det som jag hanterar allt annat. Glömma lika lätt som jag tagit kontakt. Men du, du har etsat dig fast och jag tycker inte om det. Tycker inte om att jag nog faktiskt tycker om dig...
Min lille bror, du som nu är stor
Ja då var du liten och de ljud du frambringade varierade mellan "Boom", "Daash" och "Uuuöööh!" när du antingen demolerade bord med leksaker, eller dribblade morfar i innebandy uppe i hallen. Jag trodde nog aldrig att du skulle bli någon bandystjärna och var heller inte särskilt stöttande när du för tusende gången sköt bollar mot min stängda dörr. Många gånger bara för att retas.
Jag har aldrig tänkt speciellt mycket på att jag skulle vara en förebild, men på något sätt blev jag nog det ändå. Du följde mig in i musikens värld och när du vann L. Talangen var du precis lika gammal som jag var när jag gjorde det. Sken som en sol gjorde jag, där med kameran i högsta hugg, när du sa att jag inspirerat dig. Ännu bättre känns det nu när du kommer in på mitt rum halv elva på kvällen, bara för att få höra min åsikt om en ny låt.
Jag vill verkligen att du ska veta hur stolt jag är över dig och hur duktig jag tycker att du är. Du har utvecklats så otroligt mycket och jag tror att du kan gå precis hur långt som helst. Du är en hitmaskin min käre bror, en utan dess like. Jag förstår inte hur du gör, vart du får allt ifrån eller hur du pusslar ihop det.
Det känns som att det var igår jag uppmuntrade dig till att testa plockkomp och nu spelar du det lika lätt som du andas. Jag känner mig så hedrad av hur du värdesätter min åsikt och att du låter mig ta del av det du gör. Att få följa din utveckling och dela din glädje kommer vara ett nöje för mig i resten av livet. För jag känner på mig att det kommer bli något magiskt av dig lille bror...
Nu behöver du inte längre mammas hjälp att flytta fingrarna, ackorden byter nästan sig själva. Och denna gången ska jag att stötta dig.
För även om du inte blir någon Tv-Idol vill jag att du ska veta
att du ändå alltid kommer att vara min.
Jag beundrar dig så mycket.
Du kommer bli stor
min lille bror
<3
Working Class Kind of Hero
Så som jag önskade förut. Hoppades, bad och trånade. Åtrådde ett arbete 40 timmar i veckan. Alla dagar utom två. Lika mycket älskar jag nu mina lediga stunder. Jag har hittat min balans, mitt Yin och Yang. Det går bra nu, jag har flyt. Skrev på avtal igår och nu är det på riktigt. Fick flytta tidsrapporten fån "Extra" och lägga den bakom fliken "Ordinarie". Fick en egen låda att lägga kläder och prylar i. En låda med mitt namn på, skrivet med grön penna. Nu ska jag bara följa den väg som jag lagt ut åt mig själv. Först körkort, sedan Australien. Hettan och den röda jorden känns så avlägsen nu när det blåser full storm här hemma.
Jag vet inte vad det är som gör att jag längtar dit. Vet bara att jag har älskat det landet sen jag var liten. Trots att jag aldrig varit där, allt jag vet har jag samlat på mig ur filmer och böcker, fängslar Australien mig på ett sätt som inget annat gjort förut. Bara jag kommer dit tror jag att jag förstår. Mina två rädslor är nu bara att jag inte ska komma iväg, och sedan om jag väl gör det fruktar jag att jag älskar det så mycket att jag aldrig kommer hem igen.
Untill then <3
How can I give anymore?
Varför gav jag dig så mycket mer än jag någonsin fick tillbaka? Jag gav dig tid, ömhet och bekräftelse i för stora mått. Det inser jag nu. Herregud jag fick inget värt att hänga i julgranen alls och ändå var det jag som ställde upp, betalade pengar och oroade mig för att du skulle vara nöjd. Detta grämer mig. Det gör mig så arg. För jag är inte någon man trampar på. Ändå har jag självmant lagt mig framför dina leriga skor och med glädje låtit dig torka av dem i mitt hår. Varför?
Jag vill tro att det är för att jag är en bra människa. Det vill jag verkligen. Men det finns en gräns för hur långt godhet går och idioti tar över och jag tror att jag är framme nu. Det har tagit tid för mig att förstå det och faktiskt ta mig mod att säga det. Nu är det nog. På riktigt. En sista dum, godhjärtad gärning och sedan förväntar jag mig att du också inser det. Annars får jag göra det klart för dig. Du får inte längre trampa på mig för att själv komma högre upp. Det är upp till dig själv hur mycket du vill växa nu. Varken livet eller jag kommer ge dig saker gratis. Det är upp till dig att fånga dagen. Upp till dig...
Cause you take much more than I'd ever ask for
Kålsoppa och Tempelriddare
Det är konstigt hur mycket mer uppskattat det är att vara ledsen. Hur många fler frågor man kan ställa om någons vemod än lycka. Varför är det så? Är människan en varelse som alltid vill hjälpa till, alltid trösta? Eller handlar det egentligen om att vi njuter av att se andras olycka. Kanske hjälper det oss att ta till vara på det vi själva har. Vi inser att vi har det sjukt bra om man jämför. På utsidan suckar vi och sätter på en medlidsam min, men innuti skrattar vi och gör volter.
Kanske är det bra om vi känner så. En dubbel rening. Kanske gör det oss till själviska människor. Kanske är det ingen som vet...
Untill then <3
He knows my name
Jag trodde aldrig att den dagen skulle komma då jag vände mitt hjärta uppåt och formade ordet tack inom mig. Jag trodde inte att jag skulle någonsin känna en närvaro och en sådan tillit som jag gör nu. Kanske behöver man en motgång för att förstå, eller som i mitt fall ifrågasätta. När jag var som djupast begraven i problem, när allt jag såg var mörker gav jag inte upp. Jag frågade varför. Varför utsätter du mig för detta? Jag har inte förtjänat att gång på gång bli överkörd. Eller att alltid färdas i motvind och uppförsbacke. Och det var i den frågan som jag fann dig. Som jag fann att jag trodde ändå.
När jag insåg det dröjde det knappt en vecka innan mitt liv vände. Jag fick ett jobb, det som hotats att tas ifrån mig tilläts att stanna kvar. Min motivation återvände och med den mitt leende. Jag har dig att tacka för det. Det har alltid hetat att dina vägar är outgrundliga och jag är inte säker på att jag förstår detta än idag. Jag vet inte varför du sänkte mig så djupt för att sedan lyfta upp mig. Jag förstår inte ännu vad du vill med mig eller vart detta ska föra mig. Överseende får bli mitt ledord, allt detta är så nytt för mig.
Jag har alltid känt någon sorts närvaro. Saker som jag vill ska inträffa har haft en tendens att göra det. Allt ifrån stora saker som en resa till London eller vardagliga grejer som att mannen i hatt ska välja blåbärsglass framför kokos. Jag har alltid haft tur och jag antar att jag aldrig ens funderat över att det kanske inte bara beror på mig. Att jag har fått hjälp. Vetskapen att det finns någon mer kommer inte göra mig till en annan människa. Det kommer inte driva mig till kyrkan varje söndag, så fungerar inte vår relation. Jag kommer inte bygga tempel till din ära eller strida i ditt namn.
Men jag är tacksam. Tacksam för allt du gjort för mig, även om jag inte insåg att du hade ett finger med i spelet. Tacksam för att du på något sätt accepterat att jag inte trott förut. Tack för att du inte lät mig ge upp, för att du fick mig att fortsätta. Tack för att jag nu kan mena varje ord jag sjunger till dig. Tack för att du inte vill att jag ska förändra mitt liv, utan låter mig välja. Och jag vill ha med dig på ett hörn.
Tack för att du går bredvid mig och för att jag,
även i min glädje,
inte längre känner mig
ensam
Here is my solid ground
Efter att ha balanserat, knappt vågat hoppas står jag nu stadigt igen. Jag fick mitt "ja", jag fick mitt "gärna" till slut. Det tog tid men kanske behövde jag få vänta. Det gav mig perspektiv och fick mig att inse vad jag egentligen vill. Nu har jag minst tre månader framför mig av schemalagda dagar, ansvar och ordnat liv. Jag kunde inte vara lyckligare. Jag kommer att lyckas nu. Kommer att komma iväg.
Dock kommer det krävas lite mer av mig. Större ansvarstagande, bättre planering och mer disciplin. Jag har fortfarande mycket kvar att göra, fler saker som jag måste ta itu med. Ännu är det inte färdigt men jag är iallafall på väg. Jag ska breda ut mina vingar och sväva så som jag var menad att göra. Jag ska kämpa i motvind och storm så att jag kan landa tryggt med Australiens röda jord under fötterna.
Untill then <3
Efter regn kommer solsken
Nu vet jag hur en livskris känns. Jag vet hur förtvivlan kan slita en människa itu, hur tristess kan driva dig galen. Dock kvarstår faktum; Jag vet hur det är men också att jag kan ta mig ur det. Själv. Jag gjorde det enda rätta. Vägrade gräva ner mig i skiten, tänkte inte kalla soffan mitt andra hem och fjärrkontrollen min bästa vän. Hata när batterierna tar slut. Istället nöter jag mina två olika träningsskor, löpning och power walk, och älskar vyn från Stamsjörundan. Mitt liv och mitt jag balanserade på en kant och det fanns två alternativ, falla eller hold my ground. Två alternativ men bara ett val, jag håller mig på fötter tills någon håller mark under mig. Någon, men inte du. Inte du.
Jag förstår att du vill bära mig men jag vill inte bli buren. Jag vill inte behöva dig, inte behöva någon annan än mig själv. Det har varit en så långdragen bekantskap och antagligen var det just det som gjorde en intressant. Man vill ha det man inte kan få. Önskan om att kunna äga är större än lyckan i ägandet i sig. Jag har varit tydlig men inte bokstavlig, kanske är det vad du behöver höra. Kanske är jag ond som säger att i min framtid finns inte du.
Jag har mycket kvar att genomföra innan jag nått mitt mål och jag kan inte ha dig i hasorna. Du kommer hålla mig tillbaka. Inte av egen fri vilja, inte av elakhet utan för att jag låter dig. Jag skäms inte för att säga att jag är rädd. För det är jag. Men jag är inte rädd för kärlek, jag är rädd för vad den kan få mig att göra. Jag vill inte ge upp mina drömmar. Måste jag offra något, om valet står mellan er, så offrar jag dig.
För senare, när luften klarnat och dimman försvunnit kommer du att vara kvar.
Du är ett moln på min himmel
och jag vill inte vara din sol.
Unfitting Puzzle
Det värsta är inte hur min kalender gapar tom eller att jag spenderar mer tid i mina gamla blå byxor som jag sydde i åttan. Det är inte heller min oro över hur det nu ska gå med mina planer, drömmar och mål. Hur konstigt det än låter. Tyngden som jag axlar kommer inte från hur min plats i en flygstol till Australien långsamt blir allt mer osäker. Det som får mig att vilja ge upp ibland är min undran om varför det händer mig. Eller varför det inte händer mig. Hur kan jag inte ha ordnat det för mig? Hur kan min framtid vara osäker, hur kan det vara möjligt att jag inte lyckas och kanske måste avstå från det som jag vill mest i hela världen?
Jag tvingar mig upp varje morgon. Jag har ingenstans jag måste vara så jag hittar på saker som egentligen inte är viktiga. Just för att jag vägrar låta mig själv ge efter. Att acceptera min tillvaro. För det är inte detta jag vill göra. Det är inte detta jag borde göra. Hur kan detta vara jag? Jag som ändå är "duktig". Det smärtar att höra det. Hur konstigt det ter sig i andras ögon att jag inte har sådana rutiner som ett arbete ger. Och det värsta är att ju mer ni inte vill tro på att jag misslyckats, desto mer försöker jag gömma det faktum att ni kan ha rätt. För det är inte jag som skulle hamna här.
Jag skulle aldrig falla. Jag skulle segla genom livet på en utsakad väg och medlidsamt sucka åt de stackarna på marken. Vägen har jag, den ligger där och väntar. Men det blåser motvind och mina vingar är svaga. Jag väntar på en vindpust som kan slunga mig upp. Det är allt jag behöver. Ett ja, ett gärna, någon som bjuder till. Det kommer, men veckorna tills dess är så långa. Men det kommer, jag är ju "duktig" precis som ni säger. Jag tror på mig fortfarande och jag har lovat den här gången att jag ska ge allt det där jag säger att jag har...
Jag ska pussla ihop mitt liv, jag ska lyckas, jag ska känna hettan slå emot mig när jag tar steget av flyget i Australien. Jag ska få min vind. Jag ska också flyga.
Untill then <3
