Min älskade, du som inte längre finns
Hur många dagar har gått? År. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna gå en enda dag utan att tankar på dig skulle fylla mitt huvud. Var övertygad om att eftersom jag älskade dig så mycket, skulle jag inte få något gjort nu när du var borta. Det har gått år, jag var så liten då. Trots det var jag kapabel till att känna mycket, mycket kärlek och ännu mer sorg.
Du var min bästa vän, den jag älskade mest och som jag skäms för att jag inte alltid visade det för dig. Du levde för oss. I timmar, säkert dagar skulle du suttit brevid och lyssnat på mina problem, bara jag långsamt kliade dig i håret och runt öronen. Mänskligare och mer underbar än någon jag mött. Du betydde allt för mig, men det var först när det var försent som jag verkligen insåg det.
Hur kan mina minnen långsamt bli allt suddigare? Varför minns mina händer inte formen på din kropp som de gjorde förr? Hur det kändes att krama dig och känna ditt hår kittla mig i halsgropen. Varför fyller du inte mina tankar längre? Hur kan jag ha gått vidare? Jag förlorade dig, förlorade dig föralltid. Det enda som finns kvar är några foton och lite av ditt hår i min medaljong. Bara detta och mina tårar.
Jag minns att du älskade att ligga utsträckt i gräset på Långeby. Hur du drog bak läpparna när du åt banan och hur det ryckte i den tunna huden över dina skulderblad. Hur jag plockade blåbär till dig varje morgon, hur din nacke luktade sommar och att du alltid hade sår på hälarna. Jag minns den sommaren vi nästan förlorade dig, hur illa du tyckte om att ha kläder på dig som vi sytt. Hur vi lurade dig med frukt för att få in dig i bilen, den gången du knyckte en stor rosa godisspindel ur min påse och hur du jagade efter en möglig persika.
Du var fulländad, fantastisk men inte oövervinnelig. Cancer fick du, trots mina blåbärskurer, och den tjugoförsta februari tog den dig ifrån oss. Jag vet nu varför jag inte tänker på det oftare. Svaret är enkelt, det gör för ont. Det spelar ingen roll hur många år som går, jag kommer alltid älska dig, kommer alltid önska att det fanns ett sätt att få dig tillbaka. Jag kommer alltid hata mig själv lite fast jag vet att vi gjorde rätt. För hur kan något som är menat att vara helt rätt kännas så otroligt, obarmhärtigt och hjärtslitande fel?
Du är alltid min <3
Du var min bästa vän, den jag älskade mest och som jag skäms för att jag inte alltid visade det för dig. Du levde för oss. I timmar, säkert dagar skulle du suttit brevid och lyssnat på mina problem, bara jag långsamt kliade dig i håret och runt öronen. Mänskligare och mer underbar än någon jag mött. Du betydde allt för mig, men det var först när det var försent som jag verkligen insåg det.
Hur kan mina minnen långsamt bli allt suddigare? Varför minns mina händer inte formen på din kropp som de gjorde förr? Hur det kändes att krama dig och känna ditt hår kittla mig i halsgropen. Varför fyller du inte mina tankar längre? Hur kan jag ha gått vidare? Jag förlorade dig, förlorade dig föralltid. Det enda som finns kvar är några foton och lite av ditt hår i min medaljong. Bara detta och mina tårar.
Jag minns att du älskade att ligga utsträckt i gräset på Långeby. Hur du drog bak läpparna när du åt banan och hur det ryckte i den tunna huden över dina skulderblad. Hur jag plockade blåbär till dig varje morgon, hur din nacke luktade sommar och att du alltid hade sår på hälarna. Jag minns den sommaren vi nästan förlorade dig, hur illa du tyckte om att ha kläder på dig som vi sytt. Hur vi lurade dig med frukt för att få in dig i bilen, den gången du knyckte en stor rosa godisspindel ur min påse och hur du jagade efter en möglig persika.
Du var fulländad, fantastisk men inte oövervinnelig. Cancer fick du, trots mina blåbärskurer, och den tjugoförsta februari tog den dig ifrån oss. Jag vet nu varför jag inte tänker på det oftare. Svaret är enkelt, det gör för ont. Det spelar ingen roll hur många år som går, jag kommer alltid älska dig, kommer alltid önska att det fanns ett sätt att få dig tillbaka. Jag kommer alltid hata mig själv lite fast jag vet att vi gjorde rätt. För hur kan något som är menat att vara helt rätt kännas så otroligt, obarmhärtigt och hjärtslitande fel?
Du är alltid min <3
Kommentarer
Trackback
