Unfitting Puzzle
Det värsta är inte hur min kalender gapar tom eller att jag spenderar mer tid i mina gamla blå byxor som jag sydde i åttan. Det är inte heller min oro över hur det nu ska gå med mina planer, drömmar och mål. Hur konstigt det än låter. Tyngden som jag axlar kommer inte från hur min plats i en flygstol till Australien långsamt blir allt mer osäker. Det som får mig att vilja ge upp ibland är min undran om varför det händer mig. Eller varför det inte händer mig. Hur kan jag inte ha ordnat det för mig? Hur kan min framtid vara osäker, hur kan det vara möjligt att jag inte lyckas och kanske måste avstå från det som jag vill mest i hela världen?
Jag tvingar mig upp varje morgon. Jag har ingenstans jag måste vara så jag hittar på saker som egentligen inte är viktiga. Just för att jag vägrar låta mig själv ge efter. Att acceptera min tillvaro. För det är inte detta jag vill göra. Det är inte detta jag borde göra. Hur kan detta vara jag? Jag som ändå är "duktig". Det smärtar att höra det. Hur konstigt det ter sig i andras ögon att jag inte har sådana rutiner som ett arbete ger. Och det värsta är att ju mer ni inte vill tro på att jag misslyckats, desto mer försöker jag gömma det faktum att ni kan ha rätt. För det är inte jag som skulle hamna här.
Jag skulle aldrig falla. Jag skulle segla genom livet på en utsakad väg och medlidsamt sucka åt de stackarna på marken. Vägen har jag, den ligger där och väntar. Men det blåser motvind och mina vingar är svaga. Jag väntar på en vindpust som kan slunga mig upp. Det är allt jag behöver. Ett ja, ett gärna, någon som bjuder till. Det kommer, men veckorna tills dess är så långa. Men det kommer, jag är ju "duktig" precis som ni säger. Jag tror på mig fortfarande och jag har lovat den här gången att jag ska ge allt det där jag säger att jag har...
Jag ska pussla ihop mitt liv, jag ska lyckas, jag ska känna hettan slå emot mig när jag tar steget av flyget i Australien. Jag ska få min vind. Jag ska också flyga.
Untill then <3
