narrowlines

Plötsligt en dag så bara stannade jag upp. Hela mitt huvud var fyllt av frågetecken och ögonen smått uppspärrade av chock. Jag såg för ett ögonblick alla minnen med dig som jag har kvar. Hur vi var, hur du var och sedan vart livet fört oss nu. Och jag förstod absolut ingenting. Kom på mig själv med att mentalt dela ut och ta emot örfilar. Hur kan jag vara så dum i huvudet? Varför fortsätter jag att ens försöka?

Varför gav jag dig så mycket mer än jag någonsin fick tillbaka? Jag gav dig tid, ömhet och bekräftelse i för stora mått. Det inser jag nu. Herregud jag fick inget värt att hänga i julgranen alls och ändå var det jag som ställde upp, betalade pengar och oroade mig för att du skulle vara nöjd. Detta grämer mig. Det gör mig så arg. För jag är inte någon man trampar på. Ändå har jag självmant lagt mig framför dina leriga skor och med glädje låtit dig torka av dem i mitt hår. Varför?

Jag vill tro att det är för att jag är en bra människa. Det vill jag verkligen. Men det finns en gräns för hur långt godhet går och idioti tar över och jag tror att jag är framme nu. Det har tagit tid för mig att förstå det och faktiskt ta mig mod att säga det. Nu är det nog. På riktigt. En sista dum, godhjärtad gärning och sedan förväntar jag mig att du också inser det. Annars får jag göra det klart för dig. Du får inte längre trampa på mig för att själv komma högre upp. Det är upp till dig själv hur mycket du vill växa nu. Varken livet eller jag kommer ge dig saker gratis. Det är upp till dig att fånga dagen. Upp till dig...

Cause you take much more than I'd ever ask for