narrowlines

Det är konstigt hur mycket mer uppskattat det är att vara ledsen. Hur många fler frågor man kan ställa om någons vemod än lycka. Varför är det så? Är människan en varelse som alltid vill hjälpa till, alltid trösta? Eller handlar det egentligen om att vi njuter av att se andras olycka. Kanske hjälper det oss att ta till vara på det vi själva har. Vi inser att vi har det sjukt bra om man jämför. På utsidan suckar vi och sätter på en medlidsam min, men innuti skrattar vi och gör volter.

Kanske är det bra om vi känner så. En dubbel rening. Kanske gör det oss till själviska människor. Kanske är det ingen som vet...


Untill then <3