narrowlines

Okej livet vänder, det snurrar och drar. Jag vågar inte hoppas ännu, iallafall inte öppet. Jag fyller mina dagar. Följer min livslista och umgås med sånna jag älskar. Känner hur jag långsamt hittar tillbaka till mig själv. Till den jag var förut. Jag men ändå ett Uppdaterat jag.

Nu vet jag hur en livskris känns. Jag vet hur förtvivlan kan slita en människa itu, hur tristess kan driva dig galen. Dock kvarstår faktum; Jag vet hur det är men också att jag kan ta mig ur det. Själv. Jag gjorde det enda rätta. Vägrade gräva ner mig i skiten, tänkte inte kalla soffan mitt andra hem och fjärrkontrollen min bästa vän. Hata när batterierna tar slut. Istället nöter jag mina två olika träningsskor, löpning och power walk, och älskar vyn från Stamsjörundan. Mitt liv och mitt jag balanserade på en kant och det fanns två alternativ, falla eller hold my ground. Två alternativ men bara ett val, jag håller mig på fötter tills någon håller mark under mig. Någon, men inte du. Inte du.

Jag förstår att du vill bära mig men jag vill inte bli buren. Jag vill inte behöva dig, inte behöva någon annan än mig själv. Det har varit en så långdragen bekantskap och antagligen var det just det som gjorde en intressant. Man vill ha det man inte kan få. Önskan om att kunna äga är större än lyckan i ägandet i sig. Jag har varit tydlig men inte bokstavlig, kanske är det vad du behöver höra. Kanske är jag ond som säger att i min framtid finns inte du.

Jag har mycket kvar att genomföra innan jag nått  mitt mål och jag kan inte ha dig i hasorna. Du kommer hålla mig tillbaka. Inte av egen fri vilja, inte av elakhet utan för att jag låter dig. Jag skäms inte för att säga att jag är rädd. För det är jag. Men jag är inte rädd för kärlek, jag är rädd för vad den kan få mig att göra. Jag vill inte ge upp mina drömmar. Måste jag offra något, om valet står mellan er, så offrar jag dig. 

För senare, när luften klarnat och dimman försvunnit kommer du att vara kvar.

Du är ett moln på min himmel
och jag vill inte vara din sol.