narrowlines

Here I go again, I promised myself I wouldn't think of you today...
Och det hade jag verkligen inte tänkt heller. Jag skulle inte grubbla så mycket över dig och det faktum att inget händer om det inte vore så att min hjärna gör det mot min vilja när jag sover. Det känns som att du spökar i mitt huvud varje natt. Långa och många drömmar har jag och i dem alla spelar du huvudrollen. Och du spelar den perfekt. Jag blir arg på mig själv när det händer, för det får mig att resonera kring din insats även under dagen. Och då börjar jag tänka, och älta och analysera. Allt det där som hände sist, vad var det egentligen?

Det var ingen stor grej. Något jag kunde gjort med vem som helst. Ändå svider det på något sätt i mig när jag tänker att det kanske känns likadant för dig. Det verkade inte så. Jag var kall den kvällen. På samma sätt som jag brukar vara, hade till och med tänkt att inget skulle hända. Bara för att jag inte brydde mig. När jag sprang till centralen sedan var jag lika lugn. Jag vet hur det gick sist och förväntade mig inget annorlunda. Ville inte ha något annat. Men det verkar som att jag hoppades ändå.

Det hoppar inte högt, gör inte mycket väsen av sig. Det ligger lågt och väntar, och värmer inifrån. Smyger fram när jag tror att jag har glömt. Men det visar sig att jag har svårt att släppa dig. Trots allt som jag borde lärt mig, allting som jag vet. Jag borde hantera det som jag hanterar allt annat. Glömma lika lätt som jag tagit kontakt. Men du, du har etsat dig fast och jag tycker inte om det. Tycker inte om att jag nog faktiskt tycker om dig...