narrowlines

Nu är det snart här. Slutet. The end of oss. Jag vet att jag skrivit sorgliga inlägg här om det innan, att jag inte kan se fram emot den dagen då jag ska stå ensam som bara  mig själv. Men nu när tiden tickar på mer och mer inser jag att jag måste försonas med tanken. Jag måste acceptera att det kommer inträffa.

Dagen kommer komma då vi, alla klädda i vitt, står utanför Porthälla och laddar för vårt utspring. När vårt eget jubel dränks i bifallet från de som är där för att fira oss. Dagen som är till oss, dagen för alla, dagen för en. Dagen då vi far runt stan med tutor och blommor runt halsen. Gastandes för full hals så att de som inte hade tinnitus innan har det sen när vi är klara. När champagne sprejas över allas fina vita kläder, men ingen bryr sig.

Jag har förberett mig, lagat klänningen, börjat fundera på skor och provat frisyr till studentmössan. Jag har ett jobb och en plan. Jag har pengar så att jag klarar mig. Jag har ett boende, en önskelista på, numera, saker som jag behöver och faktiskt vill ha. Men viktigast av allt; Jag har er. Även om vi inte kommer stressa inför prov, repa inför konserter eller ge oss in i häftiga diskussioner tillsammans länge kommer jag ändå alltid att ha er.

Den här tiden har varit den bästa i mitt liv, helt klart. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och det är ni som har lärt mig. Jag kom från en klass där alla var som syskon och att skiljas från dem var det svåraste jag gjort. Jag var övertygad om att jag inte skulle kunna få det så bra igen, det fick jag inte heller. Jag fick något bättre. Att säga hej då till er kommer kräva en väldigt vattenfast mascara och många kramar från er.

Att säga hejdå till er är att säga hej till framtiden och jag hoppas att ni på ett eller annat sätt vill vara en del av min framtid. Jag vill iallafall väldigt gärna vara en del av er. En gång en NS, alltid en NS.
Älskar er