Är det ett skämt?
Hur hamnade jag här? Hur kunde jag låta mig gå såhär långt. Jag tror jag är besatt. På tre olika sätt, av tre olika personer. Starkt ogillande, furious anger och uppgiven besvikelse. Tre olika personer som betytt olika mycket för mig och som alla fått varsinn dag att kretsa i mina tankar. Med alla tänker jag: Vad i hela helvetet har jag gjort!? Med alla ångrar jag mig. En för att jag inte vill ha det som blivit, en för att jag nu inte vet vad som kommer att vara och den sista för att det nu antagligen inte blir nånting alls.
Jag skulle aldrig ha låtit det ske. Skulle blundat för tecknen och tagit mitt förnuft till fånga innan det blev som det har blivit. Skulle struntat i problemen jag trodde att jag skulle kunna lösa och istället tagit itu med dem ensam. Nu har jag det såhär, vart enda litet ljud irriterar mig, vid varje rörelse, vid varje försök till kontakt vill jag skrika och gorma att lämnar du fan mig inte ifred kommer jag, so help me God, kasterera dig! Och det är inget trevliga människor gör. Och jag är väl en trevlig människa? Eller...?
Jag skulle inte gått med på det. Skulle stannat vid första varningsblinkersen och ställt mig på bromsen. Vad fan gör du egentligen? Borde kommit ur min mun. Jag borde inte ha skrattat. Inte spelat med. Varit tydligare när jag tog avstånd. Stått på mig och släppt en dräpande, självsäker kommentar, inte mesat fram vad jag försökte säga.
Helvete. Nu kan det inte bli normalt, kanske aldrig någonsin. Även om jag vet nu att det inte är redo att vara normalt ännu, trots att det gått ganska lång tid, så lär det ju ta ännu mer tid denna gången.
Jag borde inte velat vara mystiskt. Borde fattat att när det är alkohol inblandat blir minnet som ett durkslag och det jag sa var mindre än en spaghetti, det skulle rinna ut. Jag borde inte haft så bråttom att gå. Skulle stannat och fyrat av bländande leenden, kanske skrivit in mitt namn istället för att hoppas på att jag var tillräckligt originell för att kommas ihåg. Vad är det för fel på telefonnummer? Vem i hela hallongrottan ger ut sin Facebook istället när man blir uppraggad? Jo det gör jag.... Får jag några applåder? Tackar tackar...
Men det jag stör mig mest på, det är mig själv. Jag borde inte tycka att det är en sån big deal. För det är det inte. Egentligen kanske jag borde vara glad att det händer mig så mycket... Men när det mest blir dåliga utslag är det svårt att gilla läget. Ni får ursäkta men nu glömmer jag detta.
Jag ska försöka tagga ner och inte dela ut evil eyes till allt du gör.
Jag ska ge dig tid att komma över det här och försöka glömma att det var ett oanständigt förslag.
Jag ska sluta hoppas på en addition varje gång jag loggar in på Facebook och nästa gång jag träffar dig ska jag slänga mitt nummer i skallen på dig.
'Till then <3
Jag skulle aldrig ha låtit det ske. Skulle blundat för tecknen och tagit mitt förnuft till fånga innan det blev som det har blivit. Skulle struntat i problemen jag trodde att jag skulle kunna lösa och istället tagit itu med dem ensam. Nu har jag det såhär, vart enda litet ljud irriterar mig, vid varje rörelse, vid varje försök till kontakt vill jag skrika och gorma att lämnar du fan mig inte ifred kommer jag, so help me God, kasterera dig! Och det är inget trevliga människor gör. Och jag är väl en trevlig människa? Eller...?
Jag skulle inte gått med på det. Skulle stannat vid första varningsblinkersen och ställt mig på bromsen. Vad fan gör du egentligen? Borde kommit ur min mun. Jag borde inte ha skrattat. Inte spelat med. Varit tydligare när jag tog avstånd. Stått på mig och släppt en dräpande, självsäker kommentar, inte mesat fram vad jag försökte säga.
Helvete. Nu kan det inte bli normalt, kanske aldrig någonsin. Även om jag vet nu att det inte är redo att vara normalt ännu, trots att det gått ganska lång tid, så lär det ju ta ännu mer tid denna gången.
Jag borde inte velat vara mystiskt. Borde fattat att när det är alkohol inblandat blir minnet som ett durkslag och det jag sa var mindre än en spaghetti, det skulle rinna ut. Jag borde inte haft så bråttom att gå. Skulle stannat och fyrat av bländande leenden, kanske skrivit in mitt namn istället för att hoppas på att jag var tillräckligt originell för att kommas ihåg. Vad är det för fel på telefonnummer? Vem i hela hallongrottan ger ut sin Facebook istället när man blir uppraggad? Jo det gör jag.... Får jag några applåder? Tackar tackar...
Men det jag stör mig mest på, det är mig själv. Jag borde inte tycka att det är en sån big deal. För det är det inte. Egentligen kanske jag borde vara glad att det händer mig så mycket... Men när det mest blir dåliga utslag är det svårt att gilla läget. Ni får ursäkta men nu glömmer jag detta.
Jag ska försöka tagga ner och inte dela ut evil eyes till allt du gör.
Jag ska ge dig tid att komma över det här och försöka glömma att det var ett oanständigt förslag.
Jag ska sluta hoppas på en addition varje gång jag loggar in på Facebook och nästa gång jag träffar dig ska jag slänga mitt nummer i skallen på dig.
'Till then <3
Kommentarer
Trackback
