Närmare ändå
Att försöka skriva utan att ha något att skriva om är nog det värsta man kan göra. Eller iallafall det värsta jag kan göra. Varje gång jag inte har en klar tanke med inlägget hamnar jag runt om kärleken. Jag vet egentligen inte varför jag hakat upp mig på det. Kanske för att jag är likt många andra en smygromantiker?
Jag vill inte ha smäktande sonetter sjungna i mitt öra varje morgon när jag vaknar, inte heller ett fång rosor skickade till jobbet varje vecka. Jag trånar inte efter långa middagar i skenet av stearinljus, avnjutna under absolut ögonkontakt, eller att älska så ömt, så innerligt och så långsamt att de svala vita bomullslakanen fortfarande är fräscha och utan en skrynkla när det är färdigt.
Nej jag vill inte ha normen för romantik. Det är gjort, gammalt, tjatigt. Jag vill ha de retsamma, intelligensmätande gliringarna. En snöboll i ryggen när det för en gångs skull är snö i Sverige. En brottningsmatch i sängen som inte handlar om något annat än att få övertaget och bästa förutsättningar för att kittlas. Jag vill ha det som får mig att skratta. För att skratta är närhet och för mig är närhet också kärlek.
Jag söker balansen. I en utopi skulle jag ena stunden kunna sitta mitt emot i soffan, läsa en bok, inte säga något, inte röra varandra och det skulle vara underbart. Det skulle vara äkta närhet. Avslappnad, ren närhet. Inte något man behöver skedliggning, handhållning eller hårpillning för. Det skulle räcka med en blick över boksidan, in i ögonen för att veta.
I nästa stund vill jag massera, krama, nästintill krypa under hans skinn bara för att jag inte vet något sätt att visa just hur mycket närmare jag vill komma. En millimeter är för mycket, en tusendelsmillimeter är för mycket. Inte ens i en vakuumförpackad påse skulle jag kunna komma nära nog.
Jag kräver psykisk och fysisk närhet. Inte nödvändigtvis allt på samma gång men det ska finnas där. Jag kräver ett liv med toppar och dalar, med lyckorusande stunder och vansinniga gräl. Jag kräver osämja och olikheter. Jag kräver spänningen som detta ger och närheten som kommer när man klarar det.
Jag kräver Kärleken som får ordet Älska att vara för fjuttigt
