narrowlines

Flimmer framför ögonen. Benen, armarna, kroppen lyder inte längre. Huvudet smärtar som aldrig förr och hörseln försvinner. Jag måste sätta mig.

Ett par ben närmar sig, förstår att ägaren till benen säger något men jag hör inte vad. Försöker förklara för den. "Jag hör inget, lock för öronen..." Svarta och vita fläckar dansar för ögonen och dagens lunch hotar att komma ut igen. Det här går inte... Jag svimmar. Jag hatar att svimma. Hatar hjälplösheten när min egen kropp vänder sig emot mig. Förråder mig. Stjälper mig.

 

Kämpar emot med citronvatten, djup andning och låg placering på golvet. Tänker happy thoughts som "Jag kan klara det här! Det är bara fyra timmar...fyra timmar...fyra...det går inte..." Fyra timmar i högt tempo, det fixar jag bara inte. Jag kan inte övertala min kropp att resa sig upp eller mina ögon att se förbi fläckarna i mitt synfält. Klarar inte att vinna detta, man kan inte vinna över sig själv. Inte på det här sättet. Slår in mammas nummer på telefonen, idag igen. För det är inte första gången jag upplever detta, igår hände samma sak. Jag kan inte vinna detta...det går inte...

Min kropp har den värsta allierade man kan tänka sig. En bandit som härjat i tidningarna så gott som ett halvår. Efterfrågan på uslingen, panik över att den aldrig kommer. Att det ska behöva ta sån tid? Tänk att jag har väntat på detta. Frivilligt utsatt mig för det, låtit det ta besittning i min kropp. Låtit den bli en del av mig. En del av mitt allra heligaste, i det som gör mig till mig, det som gör mig unik. 

Jag ger upp, kapitulerar. Viker mig för min segrande kropp och låter mamma köra mig hem. Väl hemma under världens bästa filt i soffan förundras jag över hur något som är menat att hålla mig frisk istället gör mig sjuk...