narrowlines

Körkonsert igår och vanligt rep idag. Hela tiden omgiven av folk som tror. Som prisar, som hyllar. Alla utom jag. Texterna och alla fraser som klingar så rent, så äkta. De berör mig. Gör mig nästintill salig och lycklig. Jag känner mig helt plötsligt inte ensam. Vi är många. Vi sjunger, vi mässar. De tror, men inte jag.

Varför kan inte jag också göra det? Varför kan inte jag också få känna att jag verkligen menar det jag sjunger. "You created me Lord, so use me as I am." "Tell me what you want me to do, and I'll do your will." "Joyful, joyful Lord, we adore Thee."  Varför avgudar inte jag, varför kan jag inte tänka mig att ge upp allt som är jag för att tjäna? Varför kan jag inte känna, i mina mörkaste stunder att jag har någon som bär mig. Någon som vakar, hjälper och älskar mig? När jag älskar, dyrkar att sjunga gospel, varför kan jag då inte mena orden? När det är vad jag vill mest av all... Varför tror jag inte?

Jag ryser ändå in i själen när kyrkan fylls av röster. Röster som tillber, röster som lovprisar och älskar. Stämmor som stilla rör vid varje ton. Ögon som glöder av lycka. Hjärtan som tror. Men inte mitt. Hur mycket jag än vill så går det inte. Varför sjunger jag gospel om jag inte tror? Vem är jag att ta en plats bland dem och klämma i utan samma övertygelse? Jag tror att om det finns en Gud måste han höra oss. Höra dem som lyfter taket med sin troende röst. Känner mig som en hycklare brevid dem. Vill vara en av dem, försöker vara en av dem... men lyckas inte.