Ett, tu, tre, på det fjärde ska det ske?
Idag var tredje gången jag nästan blev träffad av blixten.
Första gången var jag kanske fjorton år och hade bestämt med en kompis och min syster att vi skulle sova över i seglebåten nere i hamnen, tryggt vid bryggan. Vi drog ner framåt kvällen och hade med oss kort och något att äta. När det började bli mörkt gick vi in i ruffen och la oss tillrätta. Efter lite girl-talk somnade vi.
Jag vaknade av en knall så hög att jag ville hålla för öronen. De andra tjejerna vaknade samtidigt och vi tittade skräckslaget på varann. För det är en sak man lär sig när man är väldigt liten om man, som vi alla tre hade, bott vid havet och haft båt; Åskan är aldrig farligare än när man är i en sjösatt segelbåt. Det fanns bara en sak att göra, vi måste ur båten, ut i stormen och ta oss den knappa halvkilometern hem. Det var beckmörkt och min syster höll den enda ficklampan. Vi försökte ringa med mobilen vi fått låna men det fanns ingen täckning. Det blixtrade och åskade konstant, och vägen går genom en dal där knallarna kan studsa och låta dubbbelt så hemskt.
Då hände det, på väg uppför den långa backen till husen slog blixten ner i en stolpe precis vid vägen där vi gick. Det blev en himla smäll och ett skarpt ljussken. Efter det svart. Min syster hade trott att blixten slog ner i lampan och hivat den all världens väg upp på rullstensåkern brevid. Vi kom hem till slut, rejält skakade och blöta.
Andra gången var vi ute med båten på en ö kanske två kilometer från land. Det hade varit en jättefin dag och vi hade inga planer på att ta oss hemåt ännu på ett tag. Då vände vinden och mörka moln uppenbarade sig över havet. Min pappa förstod att om vi skulle åka hemåt innan ovädret kom så var vi tvugna att göra det NU. Så vi slängde ihop vårt pick och pack och kastade oss i båten, segelbåten. Samma båt som ovan.
Vi hade kanske en kilometer kvar till land när blixten slog ner framför oss. Rakt ner i havet. Vi visste allihop att om blixten valde oss som mål nästa gång skulle vi inte komma i land. Vi skulle inte överleva. Jag var livrädd. Allt jag kunde tänka var hemska, konstiga tankar som: om blixten slår ner och jag i samma sekund hoppar till så att jag inte har kontakt med båten under nedslaget, vem i min familj skulle jag försöka rädda först? Skulle jag ens kunna rädda någon? Skulle jag bli tvungen att styra in båten med min döda familj ombord, eller skulle jag sjunka levande tillsammans med dem? Jag såg tidningsrubriker flyga förbi framför mina ögon: "Hel familj träffad av blixten i segelbåt, ingen överlevde". Skulle någon veta att det var vi? Hur skulle min mormor och morfar, farmor och farfar, min pojkvän och mina kompisar få reda på att vi hade dött? Vem skulle ta hand om Mia?
Jag kunde knappt stå på benen när jag slutligen klev av båten, ner på bryggan. Kunde knappt tro att det var sant. Jag levde. Min familj levde. Hela tiden på vår färd över havet hade jag varit säker på att jag skulle dö. Jag skulle inte klara mig. Men det gjorde jag. Efter detta har jag varit löjligt rädd för åska och blixtar, även om jag sitter inomhus får jag panik och vet inte vart jag ska ta vägen. Därför underlättade inte det som hände mig idag.
Jag hade precis jobbat färdigt och klev utanför dörren på gymmet där jag jobbar. Himlen hade öppnat sig och spydde ut regn och hagel. Som tur var hade en kompis tipsat mig om att det skulle regna så jag hade ett paraply med mig. Jag fällde upp det och gick den korta biten till tågstationen. Jag siktade på kuren längst bort på perrongen. När jag kom fram genade jag lite och en tipp av mitt paraply träffade stolpen i öppningen på kuren. Då flög en gnista så nära mig att jag trodde att det var jag som var anledningen till den. Men sedan kom knallen och lampan i kuren explderade och föll ner till marken i bitar. Blixten som slog ner i tågstationen lade hela Stenkullen i mörker. Jag var i chock och flydde in i kuren och satte mig på bänken. Skakade.
Det var helt mörkt och jag var ensam på stationen. Jag hade nästan blivit träffad av blixten för tredje gången och jag hade panik över det faktum att jag skulle cykla hem. Till råga på allt var tåget sent. Jag ville bara vara hemma, men jag kunde inte ens få mina armar att ta upp mobilen och ringa mamma så att hon kunde hämta mig.
Det slutade regna när jag klev av tåget på min station och himlen var tyst. Det kom en enda blixt och den måste bestämt slå ner precis där jag var. Nu har jag nästan träffats tre gånger. Vad är oddsen för det? Vad har jag för odds för att klara mig nästa gång? Bäst av tre, jag har vunnit alla gånger hitills mot blixten, men vad gör det när det räcker med att blixten vinner en enda gång? En enda lyckoträff och jag får inga fler chanser.
Kanske är det så jag ska dö. Träffad av blixen, gå upp i ett bländande ljus. En sak är iallafall säker, jag kommer aldrig mer kunna sitta hemma med en kopp te och rysa av åskan, så som jag gjorde förut. Jag har alltid tyckt att det är mäktigt. Det största av naturens fenomen som jag stött på. Nu kommer jag sitta med vilt stirrande ögon, krampaktigt klamra mig fast vid närmaste föremål och vara livrädd för att vara ensam
Ett tu tre på det fjärde ska det ske?
Första gången var jag kanske fjorton år och hade bestämt med en kompis och min syster att vi skulle sova över i seglebåten nere i hamnen, tryggt vid bryggan. Vi drog ner framåt kvällen och hade med oss kort och något att äta. När det började bli mörkt gick vi in i ruffen och la oss tillrätta. Efter lite girl-talk somnade vi.
Jag vaknade av en knall så hög att jag ville hålla för öronen. De andra tjejerna vaknade samtidigt och vi tittade skräckslaget på varann. För det är en sak man lär sig när man är väldigt liten om man, som vi alla tre hade, bott vid havet och haft båt; Åskan är aldrig farligare än när man är i en sjösatt segelbåt. Det fanns bara en sak att göra, vi måste ur båten, ut i stormen och ta oss den knappa halvkilometern hem. Det var beckmörkt och min syster höll den enda ficklampan. Vi försökte ringa med mobilen vi fått låna men det fanns ingen täckning. Det blixtrade och åskade konstant, och vägen går genom en dal där knallarna kan studsa och låta dubbbelt så hemskt.
Då hände det, på väg uppför den långa backen till husen slog blixten ner i en stolpe precis vid vägen där vi gick. Det blev en himla smäll och ett skarpt ljussken. Efter det svart. Min syster hade trott att blixten slog ner i lampan och hivat den all världens väg upp på rullstensåkern brevid. Vi kom hem till slut, rejält skakade och blöta.
Andra gången var vi ute med båten på en ö kanske två kilometer från land. Det hade varit en jättefin dag och vi hade inga planer på att ta oss hemåt ännu på ett tag. Då vände vinden och mörka moln uppenbarade sig över havet. Min pappa förstod att om vi skulle åka hemåt innan ovädret kom så var vi tvugna att göra det NU. Så vi slängde ihop vårt pick och pack och kastade oss i båten, segelbåten. Samma båt som ovan.
Vi hade kanske en kilometer kvar till land när blixten slog ner framför oss. Rakt ner i havet. Vi visste allihop att om blixten valde oss som mål nästa gång skulle vi inte komma i land. Vi skulle inte överleva. Jag var livrädd. Allt jag kunde tänka var hemska, konstiga tankar som: om blixten slår ner och jag i samma sekund hoppar till så att jag inte har kontakt med båten under nedslaget, vem i min familj skulle jag försöka rädda först? Skulle jag ens kunna rädda någon? Skulle jag bli tvungen att styra in båten med min döda familj ombord, eller skulle jag sjunka levande tillsammans med dem? Jag såg tidningsrubriker flyga förbi framför mina ögon: "Hel familj träffad av blixten i segelbåt, ingen överlevde". Skulle någon veta att det var vi? Hur skulle min mormor och morfar, farmor och farfar, min pojkvän och mina kompisar få reda på att vi hade dött? Vem skulle ta hand om Mia?
Jag kunde knappt stå på benen när jag slutligen klev av båten, ner på bryggan. Kunde knappt tro att det var sant. Jag levde. Min familj levde. Hela tiden på vår färd över havet hade jag varit säker på att jag skulle dö. Jag skulle inte klara mig. Men det gjorde jag. Efter detta har jag varit löjligt rädd för åska och blixtar, även om jag sitter inomhus får jag panik och vet inte vart jag ska ta vägen. Därför underlättade inte det som hände mig idag.
Jag hade precis jobbat färdigt och klev utanför dörren på gymmet där jag jobbar. Himlen hade öppnat sig och spydde ut regn och hagel. Som tur var hade en kompis tipsat mig om att det skulle regna så jag hade ett paraply med mig. Jag fällde upp det och gick den korta biten till tågstationen. Jag siktade på kuren längst bort på perrongen. När jag kom fram genade jag lite och en tipp av mitt paraply träffade stolpen i öppningen på kuren. Då flög en gnista så nära mig att jag trodde att det var jag som var anledningen till den. Men sedan kom knallen och lampan i kuren explderade och föll ner till marken i bitar. Blixten som slog ner i tågstationen lade hela Stenkullen i mörker. Jag var i chock och flydde in i kuren och satte mig på bänken. Skakade.
Det var helt mörkt och jag var ensam på stationen. Jag hade nästan blivit träffad av blixten för tredje gången och jag hade panik över det faktum att jag skulle cykla hem. Till råga på allt var tåget sent. Jag ville bara vara hemma, men jag kunde inte ens få mina armar att ta upp mobilen och ringa mamma så att hon kunde hämta mig.
Det slutade regna när jag klev av tåget på min station och himlen var tyst. Det kom en enda blixt och den måste bestämt slå ner precis där jag var. Nu har jag nästan träffats tre gånger. Vad är oddsen för det? Vad har jag för odds för att klara mig nästa gång? Bäst av tre, jag har vunnit alla gånger hitills mot blixten, men vad gör det när det räcker med att blixten vinner en enda gång? En enda lyckoträff och jag får inga fler chanser.
Kanske är det så jag ska dö. Träffad av blixen, gå upp i ett bländande ljus. En sak är iallafall säker, jag kommer aldrig mer kunna sitta hemma med en kopp te och rysa av åskan, så som jag gjorde förut. Jag har alltid tyckt att det är mäktigt. Det största av naturens fenomen som jag stött på. Nu kommer jag sitta med vilt stirrande ögon, krampaktigt klamra mig fast vid närmaste föremål och vara livrädd för att vara ensam
Ett tu tre på det fjärde ska det ske?
Kommentarer
Trackback
