Hjärn Spöken
Hur hamnade jag här och egentligen, var exakt är jag? Trodde det var lugnt. Trodde allt var i bakom mig tiden. Antog, förväntade och var säker på att mitt val var det enda rätta. Jag vet varför, vet att det var bäst för mig då och jag kände det förut också. Men varför sitter jag här då och läser? Varför gör varje litet "Puss" mig svart inuti?
Hur kommer det sig att, trots min övertygelse om att jag hade och har rätt, sticker det nålar under min hud när jag ser det framför mig? En annan hand och din. Ett annat leende, ett annat liv.
Är jag omvänd? Nej. Vill jag? Nej. Har jag slutat tänka, drömma, fundera eller resonera kring dig? Nej.
Åkte förbi Slottsskogen idag. Huvudet fylldes av bilder på minigolf, Geishaglass och inställt Pasta-restaurangbesök. Underligt hur mycket detaljer jag fortfarande har kvar. Hur många har du? Det är bara de bra sakerna jag minns och de var inte dem som fick mig att gå. Kanske är det farligt för mig att tänka så här. Som att spela upp en lycklig film i mitt huvud om och om igen. Kanske börjar jag tro på det. Påminner mig själv om att det inte var bra. Att vi inte var bra. Men jag ljuger, det var vi. Bara inte just då, inte heller nu, kanske längre fram?
Man vill ha det man inte kan få, men jag vet ingenting om hur det ligger till med den saken...
Man vill ha det som andra har, men ingen har vad jag vet fångat dig än...
Man vill ha det man hade förr, kanske är det så...
Har jag en bitter gammal tant som stilla romantiserar om svunna tiden inom mig. Kanske var det bättre förr. Jag var inte inte bättre, du var inte bättre.
Men kanske, det finns en liten chans att kanske,
Kanske vi var bättre förr...?
