Inte än på tjugo år
Idag träffade jag the Man of my dreams. Jag visste det direkt när jag hörde honom öppna munnen. En sån sjukt behaglig röst. Jag skulle kunna lyssna på honom i timmar, höra honom berätta om hur hans dag varit, vem han träffat. vad han tänkt på. Han såg inte ut som jag tänkt mig att han skulle göra. Trodde aldrig att det var just så som jag skulle vilja att min man ska se ut.
Det första jag la märke till, förutom hans röst, var sättet han förde sig på. Gracefully skred han fram till mig och sa med sin underbara stämma: En räkmacka och en kaffe, tack. Extremt artigt och välartikulerat. Sagt på ett perfekt sätt. Lukten av hans parfym nådde min näsa. Underbar, så klart! Redan då insåg jag att detta var han. Detta är honom jag kommer vilja ha. Jag har aldrig upplevt kärlek vid första ögonkastet innan, men detta var verkligen lika klart för mig som allt annat. Detta var han, den enda. Han som gick sin väg med sin bricka.
Men han kom tillbaka. Köpte en glass med smakerna Peckanöt-Kola, Citron-Lakris och Blåbär. Vi skojade en stund om hurvida han skulle ta choklad eller blåbär. Den där rösten igen. Jag kan verkligen slå vad om att den passar till allt; Serenader, mjuka ord, dirty talk, ja även att bråka skulle vara en fröjd om det var den rösten som skällde på mig. Han var perfekt, men ändå inte vad jag väntat mig.
Han hade en svart trendig rock, en vit-svart randig tröja av mjuk material, välvårdade händer och naglar. Blå leende ögon och en ganska långt framskriden skallighet. Hans huvud blänkte i skenet från lamporna, men det störde mig inte. Det var perfekt, precis så som det skulle vara. En självklarhet att det var han. Nu vet jag vad jag vill ha. Jag vet hur min man ska se ut. Höll nästan på att säga det till honom. Att jag blivit kär i honom direkt, fast inte nu men om kanske tjugo år. Då kommer jag att leta. Då kommer jag att titta överallt efter någon som honom. Någon med samma behagliga röst, samma inbjudande parfym, samma grace och stil.
Kanske är det konstigt att säga att jag blev kär vid första ögonkastet, fast om tjugo år. Men det var precis så det var. Det är så naturligt och fantastiskt korrekt. Han är min framtida man, men inte än på tjugo år. Och kanske kan jag våga hoppas och tro att han kanske blev blixtkär också, i mig. Fast för tjugo år sen...
Det första jag la märke till, förutom hans röst, var sättet han förde sig på. Gracefully skred han fram till mig och sa med sin underbara stämma: En räkmacka och en kaffe, tack. Extremt artigt och välartikulerat. Sagt på ett perfekt sätt. Lukten av hans parfym nådde min näsa. Underbar, så klart! Redan då insåg jag att detta var han. Detta är honom jag kommer vilja ha. Jag har aldrig upplevt kärlek vid första ögonkastet innan, men detta var verkligen lika klart för mig som allt annat. Detta var han, den enda. Han som gick sin väg med sin bricka.
Men han kom tillbaka. Köpte en glass med smakerna Peckanöt-Kola, Citron-Lakris och Blåbär. Vi skojade en stund om hurvida han skulle ta choklad eller blåbär. Den där rösten igen. Jag kan verkligen slå vad om att den passar till allt; Serenader, mjuka ord, dirty talk, ja även att bråka skulle vara en fröjd om det var den rösten som skällde på mig. Han var perfekt, men ändå inte vad jag väntat mig.
Han hade en svart trendig rock, en vit-svart randig tröja av mjuk material, välvårdade händer och naglar. Blå leende ögon och en ganska långt framskriden skallighet. Hans huvud blänkte i skenet från lamporna, men det störde mig inte. Det var perfekt, precis så som det skulle vara. En självklarhet att det var han. Nu vet jag vad jag vill ha. Jag vet hur min man ska se ut. Höll nästan på att säga det till honom. Att jag blivit kär i honom direkt, fast inte nu men om kanske tjugo år. Då kommer jag att leta. Då kommer jag att titta överallt efter någon som honom. Någon med samma behagliga röst, samma inbjudande parfym, samma grace och stil.
Kanske är det konstigt att säga att jag blev kär vid första ögonkastet, fast om tjugo år. Men det var precis så det var. Det är så naturligt och fantastiskt korrekt. Han är min framtida man, men inte än på tjugo år. Och kanske kan jag våga hoppas och tro att han kanske blev blixtkär också, i mig. Fast för tjugo år sen...
Kommentarer
Trackback
