narrowlines

Inget annat i hela världen påverkar mitt humör så som städning gör. I början känns det asbra och jag sjunger för mig själv när jag sveper dammsugaren över golvet. Kanske utförs ett  och annat danssteg samtidigt. Jag blir överambitiös och scannar glovet, väggarna, hyllorna, you name it, efter damm och annan skit som jag ska avlägsna så att stället skiner som aldrg förr. Det är i sånna stunder jag kan få för mig att nu ska jag jädrar i mig rensa ut alla lådor, garderoben och vända på varje sten i akvariet. Sedan kommer smällen.

 Just som jag sitter där med gamla uppsatser från högstadiet och kläddjup på en halv meter på golvet blir jag trött på det. Då orkar jag inte mera. Inte se en enda sak till och bara knör ner det i lådorna igen så att det ser värre ut än innan. Upptäcker till min stora förtret att jag ännu inte dammsugat hela golvet och sätter med en motvillig suck igång med det igen. Nu är det dock i andra tankebanor.

Jag kan inte bli färdig fort nog och slarvar i hörnen, under mattan och bakom tv:n. Skulle dammsugarjävlen fastna i något eller något fastna i den vill jag inget annat än att slänga skiten all världens väg och de mest obscena svordomar flyger genom huvudet. Svordomar jag aldrig skulle få för mig att säga kombineras med andra ännu värre och hotar med att komma ut om minsta lilla sak går snett igen.

Därför tänkte jag idag att jag skulle hindra mig själv från att börja med mina jätteprojekt och se om det gick att behålla humöret och glöden uppe. Hade det fungerat hade jag kanske kunnat använda det till min fördel. En power cleaning round och poff så är jag lycklig och redo för nya utmaningar, men tror ni att det funkade? Nej så sant som jag sitter här, med alla ytor man måste använda dammsugarborsten på kvar, är och förblir ständingen mitt humörs värsta fiende.

Hugs and Kisses
/E