Trip down Memory Lane
Gamla dagböcker väcker gamla minnen vid liv. Människor jag mött, älskat och tappat bort. De som var hela min värld en gång känns nu konstiga att krama. Och så du. Du som var hela mitt liv en gång. Ibland undrar jag lite vart det livet tog vägen. Inte för att jag egentligen saknar det men bara för att det då var så självklart på något sätt. Men det är sant, vad visste vi om livet då?
Jag läste min gamla dagbok från pärm till pärm, skrattade, suckade och led med mig själv när jag läste raderna, nedklottrade med olikfärgade gelpennor, Som jag älskade de pennorna! När jag kom till de sista sidorna insåg jag hur fantastiskt lyckligt lottad jag kände att jag var då. Och jag såg att det jag önskade mig mest av allt i början av boken slog in längre fram. Det var en önskan om någon som du, inte precis exakt bestämt som du men iallafall något liknande. Att allt det du betydde och representerade sedan skulle bytas ut och kanske bara bli ännu bättre hade jag inga tankar på då, men det var vad som hände.
Saker jag glömt kom tillbaka till mig, som hur det kändes att ligga riktigt nära för första gången, tio röda rosor innan en klassresa och varför jag egentligen gillar Maltesers. Simpla saker som egentligen inte betyder något nu, men som var allt just då. Hur lätt allting var. Så enkelt det var att umgås, allt man kunde göra. Så nära som vi var då, så nära kommer jag inte nu.
Jag tänker inte avsluta med att säga att jag saknar det, så om du läser detta och känner dig träffad behöver du inte ta illa upp. Jag tror att jag skriver enbart för att hedra minnet av det som var. Inte säga tack för allt du var för mig, det vet jag att du vet ändå. Jag vet att du inte på några villkor släpper fram sånt här idag, men jag hoppas ändå och tror att du kanske ibland tänker och minns iallafall något som vi gjorde och allting som vi var...
Jag läste min gamla dagbok från pärm till pärm, skrattade, suckade och led med mig själv när jag läste raderna, nedklottrade med olikfärgade gelpennor, Som jag älskade de pennorna! När jag kom till de sista sidorna insåg jag hur fantastiskt lyckligt lottad jag kände att jag var då. Och jag såg att det jag önskade mig mest av allt i början av boken slog in längre fram. Det var en önskan om någon som du, inte precis exakt bestämt som du men iallafall något liknande. Att allt det du betydde och representerade sedan skulle bytas ut och kanske bara bli ännu bättre hade jag inga tankar på då, men det var vad som hände.
Saker jag glömt kom tillbaka till mig, som hur det kändes att ligga riktigt nära för första gången, tio röda rosor innan en klassresa och varför jag egentligen gillar Maltesers. Simpla saker som egentligen inte betyder något nu, men som var allt just då. Hur lätt allting var. Så enkelt det var att umgås, allt man kunde göra. Så nära som vi var då, så nära kommer jag inte nu.
Jag tänker inte avsluta med att säga att jag saknar det, så om du läser detta och känner dig träffad behöver du inte ta illa upp. Jag tror att jag skriver enbart för att hedra minnet av det som var. Inte säga tack för allt du var för mig, det vet jag att du vet ändå. Jag vet att du inte på några villkor släpper fram sånt här idag, men jag hoppas ändå och tror att du kanske ibland tänker och minns iallafall något som vi gjorde och allting som vi var...
Kommentarer
Trackback
