narrowlines

Jag vill inte påstå att jag vet allt detta redan innan något hänt men jag känner mig tillräckligt säker på min magkänsla för att anta det. Jag kan inte säga att jag är såpass erfaren när det rör saker som denna att jag känner igen tecknen som påvisare för en katastrof, men det sticker obehagligt i ögonen när jag tittar på dem nu.

Samtidigt känner jag inte en stickande känsla i magen eller i hjärtat när jag tittar på allt jag vet om oss. Och hur jag tror att det kommer bli. Bryr jag mig inte? Jag vet faktiskt inte, för let's be honest, jag känner inte dig. Och nu är jag inte ens säker på om jag känner något för dig. Beror det på att jag slutat vänta på att du ska höra av dig och att leta efter ditt ansikte i myllret av folk när jag är ute?

Avsaknaden av stick oroar mig lite iallafall. Visst om jag inte längre hoppas på att något revolutionerande ska inträffa utan har en mer avslappnad inställning till vår lånade tid. Men att det inte ens sticker till på grund av min fåfänga? Att jag inte ens tar åt mig för att du inte anstränger dig, är det ett tecken på att jag helt enkelt gett upp eller att I just don't give a rats ass?

Just nu vill jag helst bara gå ut, i min bästa klänning, snurra ett varv framför dig, slänga med håret och smise with the eyes. Men vad vill jag uppnå? Är det ett uppvisande och ett löfte om vad som skulle kunna bli ditt? Eller ska det slå dig som en örfil, allt detta som du önskar dig men som du aldrig någonsin kommer få...?