narrowlines

Min älskade, tycker du inte att du har gått för långt nu? Jag vill absolut inte att du ska tro att jag på något sätt kritiserar ditt beteende, jag förstår om du känner dig åsidosatt eller rent av bortglömd av de som står dig närmast. Du biter dig fast, och är extremt krävande. Klängig och ibland även otrevlig. Du har börjat vända dina bästa vänner bort ifrån dig.

Allra finaste, jag har alltid försvarat dig, saknat dig när du inte är här och alltid uppskattat tiden jag fått med dig, för jag vet att den alltid känns för kort. Jag vill inte säga att jag tröttnat på ditt sällskap men du börjar göra det jobbigt för mig. Du förblindar mig, kväver mig och gör mig försenad till mitt eget liv. Allt är bara du du du. Jag har alltid älskat dig vännen men detta är inte likt dig. Inte likt dig alls.

Du underbara, jag minns när bara själva åsynen av dig gjorde mig barnsligt lycklig och ljudet från dig när jag gick hem om kvällen sände rysningar av välbehag längs min ryggrad. Din karaktäristiska kyla gjorde mig varm och din närvaro gjorde min värld vacker.

Men som sagt käraste, nu har du  nog gått lite för långt. Jag kan inte röra mig längre utan att se efter så att jag inte trampar på en öm tå, eller får en själv. Allt måste anpassas så att det fungerar och accepteras av dig. Nu ska vi spendera ännu ett lov tillsammans men efter det kanske vi ska ta en paus?

För  hur mycket jag än älskar dig, min vackra, gnistrande snö, nu börjar din närvaro hos mig och på vägarna hota att försena mitt körkort...