narrowlines

Mitt största hinder är jag själv. Det insåg jag idag när jag satte mig med den första sidan i min nya, mycket tunnare än den tidigare, mattebok. Matte E. När jag började gymnasiet som liten etta med långt hår och stora förväntningar verkade tanken på detta overklig. Ska jag läsa matte E? Den högsta matte kursen som finns här på skolan, jag som inte ens gillar eller är bra på matte. Där kom det. Jag trodde inte att jag kunde klara det. Bara vägen dit, vägen som ledde genom a, b, c och d mattelanden kändes alldeles för farlig. För svår. För mycket för mig.

Nu står jag här. Jag kan nästan ana slutet på min matteera på Porthälla och det var inte så svårt som jag först trodde. Visst har jag fått kämpa och visst har jag gråtit i panik och tänkt "Detta går inte, det är för mycket!" Men sedan har jag tagit mig i kragen och jag har klarat det. Jag har inte bara gått igenom de kurser jag måste med bra resultat, jag har även samlat på mig extra val och många fler poäng. Ändå fast jag sitter här och skriver ner vad jag har åtsadkommit lär tanken att det är för svårt för mig flyga genom mitt huvud nästa gång jag stöter på något svårt.

Jag önskar att jag kunde belönats med det självförtroende andra verkar ha. Att den avslappnade, allt ordnar sig nog attityden kunnat fastna på mig om jag var i närheten tillräckligt länge. Men det gör den inte. Jag står kvar utan och fortsätter att bli lika glad och framförallt överraskad när jag kammar hem ännu ett mvg i Fysik B. För det är också en svår kurs. Enligt många den svåraste man kan läsa på gymnasiet. Jag har goda chanser på högsta betyg i den men ändå kan jag inte inse att jag är bra på det. Jag antar att jag tror att det bara är tur.

Med detta i åtanke har jag skapat mig ett nytt, något försenat nyårslöfte. Året 2010 ska jag börja, och fortsätta för all framtid, att tro mer på mig själv. För när jag tänker efter är jag faktiskt himla bra. Och matten?
I rocked the first page baby! Och jag tänker fortsätta i samma stil.

Untill then <3