Ensam är inte stark...
Knarret från snön har bytts ut mot knastret från gruset som nu mera täcker gatorna. Vart än jag ser har min vackra vita vintervärld ändrat skepnad till en gråbrun lerfläck. Gräset som täcker de ytor som innan låg djupt under snön är gult och livlöst. Men jag vet att snart kommer det att ändras och det gör mig livrädd. Snart kommer träden få knoppar som senare kommer slå ut, blommor kommer skjuta upp ur jorden och man kommer inte längre kunna urskilja alla träd i skogen. Jag kommer kunna springa min vanliga runda igen, utan att behöva oroa mig för att ramla och slå ihjäl mig på isen eller för att drunkna i vattenpölar.
Långbyxorna kommer bytas mot shorts och gladiatorsandalerna kommer pryda många människors fötter runt om i stan. Man kommer kunna bada i sjöarna och inte behöva frysa på vägen hem från tåget mitt i natten. I era öron kanske detta låter som en dröm, och jag kan hålla med er till viss del. Efter denna långa vinter som till och med kallats en istid ska det bli mer än underbart att få lite sol och värme. Känna ljumma vindar leka i håret igen och spana på människor bakom solglasögon på uteserveringar. Men när sommaren närmar sig för den inte bara med sig bra saker. Iallafall inte för mig.
I maj kommer mitt liv förändras radikalt och jag är inte säker på om jag vill att det ska hända eller inte. Efter tolv år i skolan ska jag ha skolavslutning för sista gången. Och denna gång inte för att få sommarlov, utan för att sluta för alltid. Plötsligt ligger alla världens möjligheter framför mig, det är bara att välja och vraka, men med det kommer också pressen. Tänk om jag väljer fel. Jag har längre ingen trygghet, inget att falla tillbaka på om allt går fel. Dessutom finns det trettioen personer som förgyllt mina dagar de senaste tre åren som jag inte kommer träffa varje dag.
Så länge snön legat djup runt omkring mig har det känts så overkligt att det överhuvudtaget ska bli sommar. Att studenten ska inträffa, att man ska kunna ha kjol och barbent igen. Men nu när allt det vita är orta och jag vet att det gråa bara kommer bli grönare och grönare vet jag att det är sant. Att det är inte bara en ond dröm. Det kommer faktiskt att inträffa och jag måste börja förbereda mig mentalt på att inte längre vara en del av världens bästa enhet, klass NS3. Stå på mina egna ben, vara själv och bara vara jag.
Tills dess tänker jag ta vara på varje minut jag delar med er för jag kommer sakna er så otroligt mycket efter 28 maj...
Långbyxorna kommer bytas mot shorts och gladiatorsandalerna kommer pryda många människors fötter runt om i stan. Man kommer kunna bada i sjöarna och inte behöva frysa på vägen hem från tåget mitt i natten. I era öron kanske detta låter som en dröm, och jag kan hålla med er till viss del. Efter denna långa vinter som till och med kallats en istid ska det bli mer än underbart att få lite sol och värme. Känna ljumma vindar leka i håret igen och spana på människor bakom solglasögon på uteserveringar. Men när sommaren närmar sig för den inte bara med sig bra saker. Iallafall inte för mig.
I maj kommer mitt liv förändras radikalt och jag är inte säker på om jag vill att det ska hända eller inte. Efter tolv år i skolan ska jag ha skolavslutning för sista gången. Och denna gång inte för att få sommarlov, utan för att sluta för alltid. Plötsligt ligger alla världens möjligheter framför mig, det är bara att välja och vraka, men med det kommer också pressen. Tänk om jag väljer fel. Jag har längre ingen trygghet, inget att falla tillbaka på om allt går fel. Dessutom finns det trettioen personer som förgyllt mina dagar de senaste tre åren som jag inte kommer träffa varje dag.
Så länge snön legat djup runt omkring mig har det känts så overkligt att det överhuvudtaget ska bli sommar. Att studenten ska inträffa, att man ska kunna ha kjol och barbent igen. Men nu när allt det vita är orta och jag vet att det gråa bara kommer bli grönare och grönare vet jag att det är sant. Att det är inte bara en ond dröm. Det kommer faktiskt att inträffa och jag måste börja förbereda mig mentalt på att inte längre vara en del av världens bästa enhet, klass NS3. Stå på mina egna ben, vara själv och bara vara jag.
Tills dess tänker jag ta vara på varje minut jag delar med er för jag kommer sakna er så otroligt mycket efter 28 maj...
Kommentarer
Trackback
