Är det ett skämt?
Jag skulle aldrig ha låtit det ske. Skulle blundat för tecknen och tagit mitt förnuft till fånga innan det blev som det har blivit. Skulle struntat i problemen jag trodde att jag skulle kunna lösa och istället tagit itu med dem ensam. Nu har jag det såhär, vart enda litet ljud irriterar mig, vid varje rörelse, vid varje försök till kontakt vill jag skrika och gorma att lämnar du fan mig inte ifred kommer jag, so help me God, kasterera dig! Och det är inget trevliga människor gör. Och jag är väl en trevlig människa? Eller...?
Jag skulle inte gått med på det. Skulle stannat vid första varningsblinkersen och ställt mig på bromsen. Vad fan gör du egentligen? Borde kommit ur min mun. Jag borde inte ha skrattat. Inte spelat med. Varit tydligare när jag tog avstånd. Stått på mig och släppt en dräpande, självsäker kommentar, inte mesat fram vad jag försökte säga.
Helvete. Nu kan det inte bli normalt, kanske aldrig någonsin. Även om jag vet nu att det inte är redo att vara normalt ännu, trots att det gått ganska lång tid, så lär det ju ta ännu mer tid denna gången.
Jag borde inte velat vara mystiskt. Borde fattat att när det är alkohol inblandat blir minnet som ett durkslag och det jag sa var mindre än en spaghetti, det skulle rinna ut. Jag borde inte haft så bråttom att gå. Skulle stannat och fyrat av bländande leenden, kanske skrivit in mitt namn istället för att hoppas på att jag var tillräckligt originell för att kommas ihåg. Vad är det för fel på telefonnummer? Vem i hela hallongrottan ger ut sin Facebook istället när man blir uppraggad? Jo det gör jag.... Får jag några applåder? Tackar tackar...
Men det jag stör mig mest på, det är mig själv. Jag borde inte tycka att det är en sån big deal. För det är det inte. Egentligen kanske jag borde vara glad att det händer mig så mycket... Men när det mest blir dåliga utslag är det svårt att gilla läget. Ni får ursäkta men nu glömmer jag detta.
Jag ska försöka tagga ner och inte dela ut evil eyes till allt du gör.
Jag ska ge dig tid att komma över det här och försöka glömma att det var ett oanständigt förslag.
Jag ska sluta hoppas på en addition varje gång jag loggar in på Facebook och nästa gång jag träffar dig ska jag slänga mitt nummer i skallen på dig.
'Till then <3
Närmare ändå
Att försöka skriva utan att ha något att skriva om är nog det värsta man kan göra. Eller iallafall det värsta jag kan göra. Varje gång jag inte har en klar tanke med inlägget hamnar jag runt om kärleken. Jag vet egentligen inte varför jag hakat upp mig på det. Kanske för att jag är likt många andra en smygromantiker?
Jag vill inte ha smäktande sonetter sjungna i mitt öra varje morgon när jag vaknar, inte heller ett fång rosor skickade till jobbet varje vecka. Jag trånar inte efter långa middagar i skenet av stearinljus, avnjutna under absolut ögonkontakt, eller att älska så ömt, så innerligt och så långsamt att de svala vita bomullslakanen fortfarande är fräscha och utan en skrynkla när det är färdigt.
Nej jag vill inte ha normen för romantik. Det är gjort, gammalt, tjatigt. Jag vill ha de retsamma, intelligensmätande gliringarna. En snöboll i ryggen när det för en gångs skull är snö i Sverige. En brottningsmatch i sängen som inte handlar om något annat än att få övertaget och bästa förutsättningar för att kittlas. Jag vill ha det som får mig att skratta. För att skratta är närhet och för mig är närhet också kärlek.
Jag söker balansen. I en utopi skulle jag ena stunden kunna sitta mitt emot i soffan, läsa en bok, inte säga något, inte röra varandra och det skulle vara underbart. Det skulle vara äkta närhet. Avslappnad, ren närhet. Inte något man behöver skedliggning, handhållning eller hårpillning för. Det skulle räcka med en blick över boksidan, in i ögonen för att veta.
I nästa stund vill jag massera, krama, nästintill krypa under hans skinn bara för att jag inte vet något sätt att visa just hur mycket närmare jag vill komma. En millimeter är för mycket, en tusendelsmillimeter är för mycket. Inte ens i en vakuumförpackad påse skulle jag kunna komma nära nog.
Jag kräver psykisk och fysisk närhet. Inte nödvändigtvis allt på samma gång men det ska finnas där. Jag kräver ett liv med toppar och dalar, med lyckorusande stunder och vansinniga gräl. Jag kräver osämja och olikheter. Jag kräver spänningen som detta ger och närheten som kommer när man klarar det.
Jag kräver Kärleken som får ordet Älska att vara för fjuttigt
