Trip down Memory Lane
Gamla dagböcker väcker gamla minnen vid liv. Människor jag mött, älskat och tappat bort. De som var hela min värld en gång känns nu konstiga att krama. Och så du. Du som var hela mitt liv en gång. Ibland undrar jag lite vart det livet tog vägen. Inte för att jag egentligen saknar det men bara för att det då var så självklart på något sätt. Men det är sant, vad visste vi om livet då?
Jag läste min gamla dagbok från pärm till pärm, skrattade, suckade och led med mig själv när jag läste raderna, nedklottrade med olikfärgade gelpennor, Som jag älskade de pennorna! När jag kom till de sista sidorna insåg jag hur fantastiskt lyckligt lottad jag kände att jag var då. Och jag såg att det jag önskade mig mest av allt i början av boken slog in längre fram. Det var en önskan om någon som du, inte precis exakt bestämt som du men iallafall något liknande. Att allt det du betydde och representerade sedan skulle bytas ut och kanske bara bli ännu bättre hade jag inga tankar på då, men det var vad som hände.
Saker jag glömt kom tillbaka till mig, som hur det kändes att ligga riktigt nära för första gången, tio röda rosor innan en klassresa och varför jag egentligen gillar Maltesers. Simpla saker som egentligen inte betyder något nu, men som var allt just då. Hur lätt allting var. Så enkelt det var att umgås, allt man kunde göra. Så nära som vi var då, så nära kommer jag inte nu.
Jag tänker inte avsluta med att säga att jag saknar det, så om du läser detta och känner dig träffad behöver du inte ta illa upp. Jag tror att jag skriver enbart för att hedra minnet av det som var. Inte säga tack för allt du var för mig, det vet jag att du vet ändå. Jag vet att du inte på några villkor släpper fram sånt här idag, men jag hoppas ändå och tror att du kanske ibland tänker och minns iallafall något som vi gjorde och allting som vi var...
Jag läste min gamla dagbok från pärm till pärm, skrattade, suckade och led med mig själv när jag läste raderna, nedklottrade med olikfärgade gelpennor, Som jag älskade de pennorna! När jag kom till de sista sidorna insåg jag hur fantastiskt lyckligt lottad jag kände att jag var då. Och jag såg att det jag önskade mig mest av allt i början av boken slog in längre fram. Det var en önskan om någon som du, inte precis exakt bestämt som du men iallafall något liknande. Att allt det du betydde och representerade sedan skulle bytas ut och kanske bara bli ännu bättre hade jag inga tankar på då, men det var vad som hände.
Saker jag glömt kom tillbaka till mig, som hur det kändes att ligga riktigt nära för första gången, tio röda rosor innan en klassresa och varför jag egentligen gillar Maltesers. Simpla saker som egentligen inte betyder något nu, men som var allt just då. Hur lätt allting var. Så enkelt det var att umgås, allt man kunde göra. Så nära som vi var då, så nära kommer jag inte nu.
Jag tänker inte avsluta med att säga att jag saknar det, så om du läser detta och känner dig träffad behöver du inte ta illa upp. Jag tror att jag skriver enbart för att hedra minnet av det som var. Inte säga tack för allt du var för mig, det vet jag att du vet ändå. Jag vet att du inte på några villkor släpper fram sånt här idag, men jag hoppas ändå och tror att du kanske ibland tänker och minns iallafall något som vi gjorde och allting som vi var...
Är det inte fel att ge bort och sedan ta tillbaka?
Men visst, ha ihjäl mina drömmar och planer då. Ta bort det lilla hopp jag hade för att överleva denna sommaren. Släng det på marken och hoppa på det med smutsiga kängor. Jag känner mig så lurad, så liten och så hjälplös. Jag hade hoppats på hjälp, kanske till och med en förtjusat skrik och en liten lättnadsdans. Men så blev det ju inte. För något måste alltid gå sönder i mitt liv och denna gången slog det till rakt i hjärtat och hotade att översvämma mina ögon.
Hur kan det ens vara möjligt? Har jag inte sett det eller är det så att andra har slarvat med informationen jag givit dem? Finns det ens något att göra åt det nu? Jag förstår ingenting. Jag som har jobbat, slitit och kämpat så hårt för detta. För att få lön för mödan och att klara mig. Klart jag har andra resurser att falla tillbaka på, jag är ju inte helt oförberedd, bara mentalt... För jag avskyr så mycket att ta från det jag sparat och ordnat. Hatar hur jag under ett helt år dragit mig själv vid näsan och inte ens vetat om det. Jag hatar dig, förbannar dig och önskar innerligt att jag bara kunde bränna dig och skrattande se på när din exitens och hela väsen går upp i lågor!
Men det kan jag inte för jag måste skriva under och snällt skicka in mitt godkännande. Jag hatar dig. Vedervärdiga Restskatt
Hur kan det ens vara möjligt? Har jag inte sett det eller är det så att andra har slarvat med informationen jag givit dem? Finns det ens något att göra åt det nu? Jag förstår ingenting. Jag som har jobbat, slitit och kämpat så hårt för detta. För att få lön för mödan och att klara mig. Klart jag har andra resurser att falla tillbaka på, jag är ju inte helt oförberedd, bara mentalt... För jag avskyr så mycket att ta från det jag sparat och ordnat. Hatar hur jag under ett helt år dragit mig själv vid näsan och inte ens vetat om det. Jag hatar dig, förbannar dig och önskar innerligt att jag bara kunde bränna dig och skrattande se på när din exitens och hela väsen går upp i lågor!
Men det kan jag inte för jag måste skriva under och snällt skicka in mitt godkännande. Jag hatar dig. Vedervärdiga Restskatt
You could have prevented this...
Jag vill inte påstå att jag vet allt detta redan innan något hänt men jag känner mig tillräckligt säker på min magkänsla för att anta det. Jag kan inte säga att jag är såpass erfaren när det rör saker som denna att jag känner igen tecknen som påvisare för en katastrof, men det sticker obehagligt i ögonen när jag tittar på dem nu.
Samtidigt känner jag inte en stickande känsla i magen eller i hjärtat när jag tittar på allt jag vet om oss. Och hur jag tror att det kommer bli. Bryr jag mig inte? Jag vet faktiskt inte, för let's be honest, jag känner inte dig. Och nu är jag inte ens säker på om jag känner något för dig. Beror det på att jag slutat vänta på att du ska höra av dig och att leta efter ditt ansikte i myllret av folk när jag är ute?
Avsaknaden av stick oroar mig lite iallafall. Visst om jag inte längre hoppas på att något revolutionerande ska inträffa utan har en mer avslappnad inställning till vår lånade tid. Men att det inte ens sticker till på grund av min fåfänga? Att jag inte ens tar åt mig för att du inte anstränger dig, är det ett tecken på att jag helt enkelt gett upp eller att I just don't give a rats ass?
Just nu vill jag helst bara gå ut, i min bästa klänning, snurra ett varv framför dig, slänga med håret och smise with the eyes. Men vad vill jag uppnå? Är det ett uppvisande och ett löfte om vad som skulle kunna bli ditt? Eller ska det slå dig som en örfil, allt detta som du önskar dig men som du aldrig någonsin kommer få...?
Samtidigt känner jag inte en stickande känsla i magen eller i hjärtat när jag tittar på allt jag vet om oss. Och hur jag tror att det kommer bli. Bryr jag mig inte? Jag vet faktiskt inte, för let's be honest, jag känner inte dig. Och nu är jag inte ens säker på om jag känner något för dig. Beror det på att jag slutat vänta på att du ska höra av dig och att leta efter ditt ansikte i myllret av folk när jag är ute?
Avsaknaden av stick oroar mig lite iallafall. Visst om jag inte längre hoppas på att något revolutionerande ska inträffa utan har en mer avslappnad inställning till vår lånade tid. Men att det inte ens sticker till på grund av min fåfänga? Att jag inte ens tar åt mig för att du inte anstränger dig, är det ett tecken på att jag helt enkelt gett upp eller att I just don't give a rats ass?
Just nu vill jag helst bara gå ut, i min bästa klänning, snurra ett varv framför dig, slänga med håret och smise with the eyes. Men vad vill jag uppnå? Är det ett uppvisande och ett löfte om vad som skulle kunna bli ditt? Eller ska det slå dig som en örfil, allt detta som du önskar dig men som du aldrig någonsin kommer få...?
