This was a year with You
Det är så mycket jag vill säga men inget kommer ut. Jag trodde aldrig att jag skulle bli för personlig för min egen blogg. No matter what I say say or do, the road leads back to you. Problemet är bara att i mina problem är You i pluralform.
Jag har alltid haft problem med att släppa taget om saker. Jag minns att när jag var liten, grät jag när vi skulle byta kylskåp hemma. Det gamla hade små kattklistermärken på. I mina lådor ligger uppsatser, teckningar, gamla gosedjur, saker som jag inte kan med att kasta. Det är minnen som jag sparar i fysisk form.
Ibland önskar jag att det var möjligt att göra detsamma med människor. Att det skulle gå att frysa dem i deras liv när jag fortsatte med mitt eget. De känslor som fanns förut skulle alltid finnas kvar, och likt jag nu tittar igenom en novell jag skrev i åttan, skulle jag bläddra genom dem. Jag skulle lära mig mer om kärlek, vänskap och om mig själv. Skulle jag sedan vilja, kunde jag gå tillbaka och göra om det, göra det bättre.
Så ser inte livet ut. Trots att jag är tiotusen gånger värre smärtar det mig. För detta, det du gör, det är för nära. Och trots att jag traskat på, vidare genom sol och snö, är det så lätt att hoppa tillbaka i mina egna fotspår och tveka ännu en gång vid ett gammalt vägskäl. Ett år tillbaka och luften är lika laddad, som om inget någonsin hade hänt. Problemet är bara att nu vet jag vad som kan komma att ske. Det både skrämmer och lockar mig. För skulle jag släppa in dig igen vet jag inte vem som stänger mig ute.
Ibland får man en andra chans, av en slump kanske. Den här gången är det du som tar täten, om det är för att jag blivit bättre på att vänta eller om du är trött på att göra just det är en gåta jag kanske aldrig får svar på.
Som jag önskade mig din uppmärksamhet förut. Nu när den är min vet jag inte längre om jag vill ha den. Varför ska själva drömmen vara bättre än det som är verkligt? Varför ska jag alltid vilja ha det jag inte kan få och sedan tröttna när det kommer inom räckhåll? Det värsta är inte att jag inte ens vet om det är sant, utan att jag inte är säker på om jag bryr mig.
Det känns som att jag måste göra ett val.
The way you spend New years Eve is the way you will spend the rest of the year...
Förra året var ditt, på alla sätt. Vems år blir 2011?
Ny start med nya tag
Jag har organiserat mina tidningsfack med sådant jag vill läsa, och sånt som jag borde. Böckerna står på hyllplan ordnade i en speciell rang. Högst upp: böcker som är kult, sedan de jag tycker mest om tätt föjt av de som jag tror att andra tycker mest om. Nu undrar ni säkert varför jag tror att detta skulle vara intressant att läsa, vilket jag ärligt talat inte tror... Det är knappt så att jag tycker att det är värt att nämna ens. Men det känns så skönt att få organisera om med verkliga ting som omväxling. Det får mig att sluta tänka på den ändring jag måste göra hos mig själv. Starting tomorrow ska jag träda in i ett nytt tankesätt och ett annat sätt att vara.
Det skrämmer mig lite att stå framför denna utmaning för tänk om jag skulle misslyckas? Skulle jag då förlora allting som jag kämpat så hårt för att få? Samtidigt som jag tvekar vet jag att jag förtjänat detta. För jag är duktig, ja jag är tamejfan riktigt bra! Jag har visat det förr och jag ska göra om det igen om jag måste. När de inte trodde på mig visade jag dem hur fel de hade. Jag gör det nu en gång till. För i min värld räcker det inte att vara bra hela tiden. För att använda Lisebergs slagord, Den som slutar att bli bättre slutar vara bra. Därför siktar jag på att bli bra mycket bättre än bäst.
So long, ni ser mig på toppen...
Det ska tilläggas att man lär sig så mycket om sig själv när man röjer. Ikväll lärde jag mig att jag faktiskt räddade livet på någon när jag var yngre. Det visste jag inte ens då. Jag vet nu också att jag har på tok för många strumpor, även efter att ha slängt de fula...
<3
All I do is dream of You
Och det hade jag verkligen inte tänkt heller. Jag skulle inte grubbla så mycket över dig och det faktum att inget händer om det inte vore så att min hjärna gör det mot min vilja när jag sover. Det känns som att du spökar i mitt huvud varje natt. Långa och många drömmar har jag och i dem alla spelar du huvudrollen. Och du spelar den perfekt. Jag blir arg på mig själv när det händer, för det får mig att resonera kring din insats även under dagen. Och då börjar jag tänka, och älta och analysera. Allt det där som hände sist, vad var det egentligen?
Det var ingen stor grej. Något jag kunde gjort med vem som helst. Ändå svider det på något sätt i mig när jag tänker att det kanske känns likadant för dig. Det verkade inte så. Jag var kall den kvällen. På samma sätt som jag brukar vara, hade till och med tänkt att inget skulle hända. Bara för att jag inte brydde mig. När jag sprang till centralen sedan var jag lika lugn. Jag vet hur det gick sist och förväntade mig inget annorlunda. Ville inte ha något annat. Men det verkar som att jag hoppades ändå.
Det hoppar inte högt, gör inte mycket väsen av sig. Det ligger lågt och väntar, och värmer inifrån. Smyger fram när jag tror att jag har glömt. Men det visar sig att jag har svårt att släppa dig. Trots allt som jag borde lärt mig, allting som jag vet. Jag borde hantera det som jag hanterar allt annat. Glömma lika lätt som jag tagit kontakt. Men du, du har etsat dig fast och jag tycker inte om det. Tycker inte om att jag nog faktiskt tycker om dig...
