Ensam är inte stark...
Knarret från snön har bytts ut mot knastret från gruset som nu mera täcker gatorna. Vart än jag ser har min vackra vita vintervärld ändrat skepnad till en gråbrun lerfläck. Gräset som täcker de ytor som innan låg djupt under snön är gult och livlöst. Men jag vet att snart kommer det att ändras och det gör mig livrädd. Snart kommer träden få knoppar som senare kommer slå ut, blommor kommer skjuta upp ur jorden och man kommer inte längre kunna urskilja alla träd i skogen. Jag kommer kunna springa min vanliga runda igen, utan att behöva oroa mig för att ramla och slå ihjäl mig på isen eller för att drunkna i vattenpölar.
Långbyxorna kommer bytas mot shorts och gladiatorsandalerna kommer pryda många människors fötter runt om i stan. Man kommer kunna bada i sjöarna och inte behöva frysa på vägen hem från tåget mitt i natten. I era öron kanske detta låter som en dröm, och jag kan hålla med er till viss del. Efter denna långa vinter som till och med kallats en istid ska det bli mer än underbart att få lite sol och värme. Känna ljumma vindar leka i håret igen och spana på människor bakom solglasögon på uteserveringar. Men när sommaren närmar sig för den inte bara med sig bra saker. Iallafall inte för mig.
I maj kommer mitt liv förändras radikalt och jag är inte säker på om jag vill att det ska hända eller inte. Efter tolv år i skolan ska jag ha skolavslutning för sista gången. Och denna gång inte för att få sommarlov, utan för att sluta för alltid. Plötsligt ligger alla världens möjligheter framför mig, det är bara att välja och vraka, men med det kommer också pressen. Tänk om jag väljer fel. Jag har längre ingen trygghet, inget att falla tillbaka på om allt går fel. Dessutom finns det trettioen personer som förgyllt mina dagar de senaste tre åren som jag inte kommer träffa varje dag.
Så länge snön legat djup runt omkring mig har det känts så overkligt att det överhuvudtaget ska bli sommar. Att studenten ska inträffa, att man ska kunna ha kjol och barbent igen. Men nu när allt det vita är orta och jag vet att det gråa bara kommer bli grönare och grönare vet jag att det är sant. Att det är inte bara en ond dröm. Det kommer faktiskt att inträffa och jag måste börja förbereda mig mentalt på att inte längre vara en del av världens bästa enhet, klass NS3. Stå på mina egna ben, vara själv och bara vara jag.
Tills dess tänker jag ta vara på varje minut jag delar med er för jag kommer sakna er så otroligt mycket efter 28 maj...
Långbyxorna kommer bytas mot shorts och gladiatorsandalerna kommer pryda många människors fötter runt om i stan. Man kommer kunna bada i sjöarna och inte behöva frysa på vägen hem från tåget mitt i natten. I era öron kanske detta låter som en dröm, och jag kan hålla med er till viss del. Efter denna långa vinter som till och med kallats en istid ska det bli mer än underbart att få lite sol och värme. Känna ljumma vindar leka i håret igen och spana på människor bakom solglasögon på uteserveringar. Men när sommaren närmar sig för den inte bara med sig bra saker. Iallafall inte för mig.
I maj kommer mitt liv förändras radikalt och jag är inte säker på om jag vill att det ska hända eller inte. Efter tolv år i skolan ska jag ha skolavslutning för sista gången. Och denna gång inte för att få sommarlov, utan för att sluta för alltid. Plötsligt ligger alla världens möjligheter framför mig, det är bara att välja och vraka, men med det kommer också pressen. Tänk om jag väljer fel. Jag har längre ingen trygghet, inget att falla tillbaka på om allt går fel. Dessutom finns det trettioen personer som förgyllt mina dagar de senaste tre åren som jag inte kommer träffa varje dag.
Så länge snön legat djup runt omkring mig har det känts så overkligt att det överhuvudtaget ska bli sommar. Att studenten ska inträffa, att man ska kunna ha kjol och barbent igen. Men nu när allt det vita är orta och jag vet att det gråa bara kommer bli grönare och grönare vet jag att det är sant. Att det är inte bara en ond dröm. Det kommer faktiskt att inträffa och jag måste börja förbereda mig mentalt på att inte längre vara en del av världens bästa enhet, klass NS3. Stå på mina egna ben, vara själv och bara vara jag.
Tills dess tänker jag ta vara på varje minut jag delar med er för jag kommer sakna er så otroligt mycket efter 28 maj...
I'm Yours
Tänk dig att du har någon som förstår dig bättre än alla andra. Någon som på något sätt verkar ha nervtrådar kopplade till dina, som genast förstår vad du menar. Utan ett ord, knappt ens en blick och det är självklart vad du vill få fram. Föreställ dig att det är en person som du alltid ringer när det är något du vill få ur dig och oavsett vad det är säger denne precis de rätta sakerna. Dömer aldrig, tar ditt parti, står vid din sida. Du kan ge allt och få ännu mer tillbaka, vad som helst, du vet att det finns någon som aldrig skulle svika dig.
Antag att dina lyckligaste minnen är delade med denna person. Att ni tillsammans känt att ni kan klara vad som helst, oavsett vad det rör sig om. Att även en riktigt stund i detta sällskap är värt mer än en evighet med någon annan. Och trots att ni kanske träffats på riktigt för bara ett litet tag sen, känns det som att ni känt varann i hela ditt liv. Ni vet sånt om varandra som ingen annan vet och aldrig heller kommer att få veta. Alla dagar när du inte är i dennes närhet känns på något sätt tomma. Som att något fattas dig.
Jag är lycklig nog att ha en sån person i mitt liv. Någon som jag alltid kan vända mig till och som ibland, tror jag, förstår mitt virrvarr av tankar bättre än jag själv. Denne har lyssnat i timmar på mig när jag beklagat mig, lycksaligt prisat och nedstämt viskat.
Har visat mig nya sidor av mig själv som jag inte visste att jag hade. Fått mig att känna mig speciell och älskad. Låtit mig hjälpa och få hjälp tillbaka, släppt in mig i sitt liv och själva tagit plats i mitt. Så stor plats att jag inte förstår hur jag innan kunnat vara hel.
Har fått mig att skratta mer än någonsin tidigare, gjort mig bekväm och följt med mig till nya platser med sin arm i min. Fått mig att våga saker jag kanske annars inte skulle och fått mig att förstå hur det känns på riktigt. Att leva.
Denna person är Karin Andersson, min bästa vän och jag älskar henne
Antag att dina lyckligaste minnen är delade med denna person. Att ni tillsammans känt att ni kan klara vad som helst, oavsett vad det rör sig om. Att även en riktigt stund i detta sällskap är värt mer än en evighet med någon annan. Och trots att ni kanske träffats på riktigt för bara ett litet tag sen, känns det som att ni känt varann i hela ditt liv. Ni vet sånt om varandra som ingen annan vet och aldrig heller kommer att få veta. Alla dagar när du inte är i dennes närhet känns på något sätt tomma. Som att något fattas dig.
Jag är lycklig nog att ha en sån person i mitt liv. Någon som jag alltid kan vända mig till och som ibland, tror jag, förstår mitt virrvarr av tankar bättre än jag själv. Denne har lyssnat i timmar på mig när jag beklagat mig, lycksaligt prisat och nedstämt viskat.
Har visat mig nya sidor av mig själv som jag inte visste att jag hade. Fått mig att känna mig speciell och älskad. Låtit mig hjälpa och få hjälp tillbaka, släppt in mig i sitt liv och själva tagit plats i mitt. Så stor plats att jag inte förstår hur jag innan kunnat vara hel.
Har fått mig att skratta mer än någonsin tidigare, gjort mig bekväm och följt med mig till nya platser med sin arm i min. Fått mig att våga saker jag kanske annars inte skulle och fått mig att förstå hur det känns på riktigt. Att leva.
Denna person är Karin Andersson, min bästa vän och jag älskar henne
Lonley Love Game
"If it is true, that Love will never die
The why do the lovers work so hard
to stay Alive?" -the Cardigans
Ja varför är det så? Kärleken är ett spel och alla vill vara med. Men ger man sig in i leken får man leken tåla. Jag trodde att kunde spelreglerna, så många gånger som jag gett tärningarna liv i ett nytt kast. Så många steg jag tagit, knuffar jag gett och fått tillbaka. Ändå känner jag mig som en nybörjare helt plötsligt, hur många steg åt gången? Hur många prickar innan man börjar gå? Finns det rutor där man är säker och hur vet man när man kommit i mål?
Varför förstår jag ingenting nu? Bara för att jag tagit en paus från att verkligen delta, jag kastar tärningen men jag går inte. Jag knuffar omkull andra men faller inte själv. Och nu helt plötsligt vet jag inte om jag står eller redan ligger. Vet inte om en sexa är det bästa eller sämsta, om det för mig närmare eller bara driver mitt mål längre bort. Just nu känns det nästan som att jag hellre står över ett kast än att faktiskt bli slagen till marken och inte vinna något i slutändan...
'Till then <3
The why do the lovers work so hard
to stay Alive?" -the Cardigans
Ja varför är det så? Kärleken är ett spel och alla vill vara med. Men ger man sig in i leken får man leken tåla. Jag trodde att kunde spelreglerna, så många gånger som jag gett tärningarna liv i ett nytt kast. Så många steg jag tagit, knuffar jag gett och fått tillbaka. Ändå känner jag mig som en nybörjare helt plötsligt, hur många steg åt gången? Hur många prickar innan man börjar gå? Finns det rutor där man är säker och hur vet man när man kommit i mål?
Varför förstår jag ingenting nu? Bara för att jag tagit en paus från att verkligen delta, jag kastar tärningen men jag går inte. Jag knuffar omkull andra men faller inte själv. Och nu helt plötsligt vet jag inte om jag står eller redan ligger. Vet inte om en sexa är det bästa eller sämsta, om det för mig närmare eller bara driver mitt mål längre bort. Just nu känns det nästan som att jag hellre står över ett kast än att faktiskt bli slagen till marken och inte vinna något i slutändan...
'Till then <3
