narrowlines

Jag brukade vara stark, brukade bära huvudet högt. Lät problemen rinna av, lösta. Nu hopar de sig runt, stänger in mig. Det tär att alltid kräva mer och mer och mer av mig själv. Att ställa högre krav varje gång. Skapa traditioner av bra saker som hänt flera gånger innan. Inte tycka att något sämre duger. Nästan räkna med bättre resultat varje gång, besvikelsen svider när det inte blir så.

Skolan, träningen jobben och önskan att hinna med alla mina vänner gör det svårt att priorietera och jag stressar hela veckorna för att hinna med allt jag vill göra. Och det är precis det som är problemet. Jag vill göra allt. Jag behöver göra det. Live hard, die young...but not yet I'd prefer.

Jag har aldrig gått in i väggen. Aldrig bränt ut mig eller stressat så att jag känt att nej nu går det inte längre. Fast det blir svårt att sova när tankarna på hur jag ska klara, kunna betala, hinna med allt dansar i mitt huvud. Och fast jag varje morgon egentligen vill stanna kvar i sängen och sova ett år. Jag klarar det. Jag har gjort det förr.

Kanske ser jag detta på fel sätt. Jag ser det som flera berg på mina axlar när jag kämpar med matten och jobbet, men som en utmaning när jag sitter här stilla vid datorn. Jag har klarat det förr, ännu ett bevis på hur jag alltid förväntar mig att klara sånt jag klarat innan. Detta är min största utmaning någonsin...det är tyngre än nånsin men samtidigt, om jag klarar detta. Ja då klarar jag tamejfan allt!

Untill Later <3

Flimmer framför ögonen. Benen, armarna, kroppen lyder inte längre. Huvudet smärtar som aldrig förr och hörseln försvinner. Jag måste sätta mig.

Ett par ben närmar sig, förstår att ägaren till benen säger något men jag hör inte vad. Försöker förklara för den. "Jag hör inget, lock för öronen..." Svarta och vita fläckar dansar för ögonen och dagens lunch hotar att komma ut igen. Det här går inte... Jag svimmar. Jag hatar att svimma. Hatar hjälplösheten när min egen kropp vänder sig emot mig. Förråder mig. Stjälper mig.

 

Kämpar emot med citronvatten, djup andning och låg placering på golvet. Tänker happy thoughts som "Jag kan klara det här! Det är bara fyra timmar...fyra timmar...fyra...det går inte..." Fyra timmar i högt tempo, det fixar jag bara inte. Jag kan inte övertala min kropp att resa sig upp eller mina ögon att se förbi fläckarna i mitt synfält. Klarar inte att vinna detta, man kan inte vinna över sig själv. Inte på det här sättet. Slår in mammas nummer på telefonen, idag igen. För det är inte första gången jag upplever detta, igår hände samma sak. Jag kan inte vinna detta...det går inte...

Min kropp har den värsta allierade man kan tänka sig. En bandit som härjat i tidningarna så gott som ett halvår. Efterfrågan på uslingen, panik över att den aldrig kommer. Att det ska behöva ta sån tid? Tänk att jag har väntat på detta. Frivilligt utsatt mig för det, låtit det ta besittning i min kropp. Låtit den bli en del av mig. En del av mitt allra heligaste, i det som gör mig till mig, det som gör mig unik. 

Jag ger upp, kapitulerar. Viker mig för min segrande kropp och låter mamma köra mig hem. Väl hemma under världens bästa filt i soffan förundras jag över hur något som är menat att hålla mig frisk istället gör mig sjuk...

Idag har det regnat precis hela dagen. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att påverkas av vädret. Mitt humör sjunker också i samma tak som regndropparna och kraschlandar på gatan där folk i sin tur trampar på dem. Men jag blir inte bara nere för att inte solen skiner när hösten går mot vinter. Jag kan inte låta bli att tänka på att varje regndroppe egentligen borde vara en gnistrande snöflinga...

Körkonsert igår och vanligt rep idag. Hela tiden omgiven av folk som tror. Som prisar, som hyllar. Alla utom jag. Texterna och alla fraser som klingar så rent, så äkta. De berör mig. Gör mig nästintill salig och lycklig. Jag känner mig helt plötsligt inte ensam. Vi är många. Vi sjunger, vi mässar. De tror, men inte jag.

Varför kan inte jag också göra det? Varför kan inte jag också få känna att jag verkligen menar det jag sjunger. "You created me Lord, so use me as I am." "Tell me what you want me to do, and I'll do your will." "Joyful, joyful Lord, we adore Thee."  Varför avgudar inte jag, varför kan jag inte tänka mig att ge upp allt som är jag för att tjäna? Varför kan jag inte känna, i mina mörkaste stunder att jag har någon som bär mig. Någon som vakar, hjälper och älskar mig? När jag älskar, dyrkar att sjunga gospel, varför kan jag då inte mena orden? När det är vad jag vill mest av all... Varför tror jag inte?

Jag ryser ändå in i själen när kyrkan fylls av röster. Röster som tillber, röster som lovprisar och älskar. Stämmor som stilla rör vid varje ton. Ögon som glöder av lycka. Hjärtan som tror. Men inte mitt. Hur mycket jag än vill så går det inte. Varför sjunger jag gospel om jag inte tror? Vem är jag att ta en plats bland dem och klämma i utan samma övertygelse? Jag tror att om det finns en Gud måste han höra oss. Höra dem som lyfter taket med sin troende röst. Känner mig som en hycklare brevid dem. Vill vara en av dem, försöker vara en av dem... men lyckas inte.

Ögonen hotade att gå igen cirkus femhundrasjuttioelva gånger idag. Satt uppe till efter tolv och brottades med en äcklig fysikfråga tillsammans med världens bästa pappa. När jag sedan lämnade in skiten kläcker läraren ur sig att "så komplicerat hade man ju inte behövt göra det"! Tack kära du, då vet jag!

Trodde dagen skulle bli pain, pure pain. Trött, sjuk och allmänt seg plus lång dag i skolan och så grädde på moset: Jobb till nio. Känns inte som direkt humörhöjande grejer men konstigt nog var det det. Jag vet inte om det beror på att jag håller på att bli frisk, högen med skolarbete har snarare blivit en grop eller att jag får vara ledig i helgen, men jag är LYCKLIG

Funderar på om snön som föll idag och som faktiskt la sig, en stund, hemma hos mig kan ha med mitt leende att göra. Vanligtvis gör åsynen av snö mig extremt sugen på att åka skidor, eller nu sista året snowboard. Det gör nästan fysiskt ont inuti när jag tänker på att det är flera, flera veckor kvar tills jag får känna lukten av is och åter förundras över att jag faktiskt kan åka bräda nu. Kan iallafall trösta mig med att jag kommer att få göra det!

Jag vill ha knarret under mina skor. Vill se kontrasten mellan den svarta mockan på mina fin-uggs mot den vita marken. Vill hålla huvudet varmt i min Mössterich och hålla någon i handen. Det bästa med vintern är att man kan ha stora vantar, och det bästa med stora vantar är att man i den får plats med sin hand och någon annans. Och jag vill strosa runt utan mål med ett bra sällskap tills det blir för kallt och varm choklad är himlen.

Åter, igen kommer jag tillbaka till att skriva om kärlek. Men det är kanske det viktigaste av allt? Kärleken kanske är allt. Jag filosoferar inte speciellt mycket om den på dagarna. Då är jag upptagen med annat; ögonkontakt med den snygga killen i bamba eller att med skräckblandad förtjusning sitta och vänta på att han på gymmet ska vända sig och se mig rakt i ögonen, snurrar håret och övar på bländade leenden.

Det är nu på kvällen som jag känner att allt det där egentligen inte spelar så stor roll. Det är nu som det hade varit så underbart att slänga iväg ett godnatt sms och få ett svar som säger "Detsamma, jag älskar dig <3"