narrowlines

Idag när jag vaknade snöade det igen. Nu har min del av Sverige varit vitt i mer än en hel månad. Vi har haft den vinter vi längtat efter så länge, i så många år. En vit jul, ett vitt nytt år och det varar kanske ända fram till påska? Men det är inte sant! Mer snö nu? Näh jag orkar tamejfaaaaaan inte mer! Vart jag än går hör jag folk klaga på att det är kallt, blött, jobbigt att gå, you name it. Suckar, stönar och himlar med ögonen. Visst kära vänner, det är helt upp till er att beklaga er över snön, men jag vill minnas att samma suckar, stön och himlande ögon användes i mitten av november när marken var bar. Kommer det ingen snö snart så flyttar jag! Man borde åka till Nordpolen över vintern så man iallafall får lite snö.

Är detta typiskt svenskt? Vi klagar högljutt på vår tillvaro men ändras den, ja då var det bättre förr! På sommaren är det för varmt när det är soligt, skitväder när värmen försvunnit. Vintern kan dra dit pepparn växer om det inte är pulkaväder, men när kraven väl uppfylls stannar vi ändå inne med förklaringen att utsidan är för kall. Är det bara jag som hittat mönstret?

Detta fenomen är inte svenskt, det verkar snarare vara mänskligt. Är det inte så egentligen att själva längtan och önskan efter något specifikt är mer spännande än själva föremålet? Ett barn som önskat sig en leksak tröttnar snart när de fått den och börjar istället tråna efter något nytt. Samma sak händer när vi blir äldre, bara med andra föremål. Vi längtar efter sommaren, en ny klänning, resan till solen eller konserten nästa månad.

Kanske kräver människor stor variation för att känna sig tillfreds. Eftersom naturen inte förser oss med det längtar vi. Å andra sidan kanske det är själva längtan som är det viktigaste? Kanske är det så vi får utlopp för vår fantasi när vi blir äldre... Så kanske ska jag inte irritera mig på människor som är trötta på vintern, det är viktigt för dem att längta. Under tiden kan jag också längta efter att de ska hålla tyst


Untill then <3

Såg honom direkt när jag kom in på dansgolvet. Långt, lite emostylat mörkbrunt hår och bruna ögon. Perfekt kram och kysshöjd och iklädd självsäkra rörelser när han tog sig fram bland allt folk. Djupblå jeans och en svart tröja. Perfekt färg, I'm all up for this sinful business... Var inte sen att besvara intresserade blickar som kom från hans håll. Le, blinka och med ett flirtigt öga syna uppifrån, ner och upp igen. Jag kan alla tricksen och jag kan säga såhär mycket: han kunde dem med

Musiken triggar, ljusen blinkar och visar alla i smickrande, rött ljus. Jag höll koll men kan inte hävda att jag märkte hur snabbt han närmade sig. Plötsligt en hand på min höft och läppar mot mitt öra. Spretigt hår i min ögonvrå och ett leende spred sig över mitt ansikte. Seger. Stolthet och en själförtroendeboost. Jag anstränger mig mer. Rör höfterna, slänger med håret så att min tatuering syns for sure. Hans hand får sällskap av den andra. Placerar den ena på mitt midjeskärp och den andra rör sig bestämt upp och greppar min vänstra axel. Han vänder mig. Djupa mörka ögon och precis som jag trodde, perfekt kysslängd. Hans vältränade kropp så nära min och äntligen är hans läppar runt mina. Bara en puss. En genteman tänker jag och börjar reta honom. Teaser som jag är har jag inte svårt att lyckas. När jag lutar mig närmre, håller lätt i kragen på hans skjorta, ser honom i ögonen vet jag att han är fast. En hand upp på min tatuering, en annan djup i min svank. Händerna pressar mig mot honom

Vansinnigt ansikte mot hans öra. En blond kompis till honom uppenbarligen med blixtrande ögon och varnade kroppspråk fräser åt honom att han ska ge fan. Fortfarande tryckt mot honom frågar jag vad kille sa. De bruna ögonen tvekar, rodnad på hans kinder. "Alltså det är ju såhär va.... eeeehm.." Han biter sig i läppen "Jag har ju flickvän" Höjer mina ögonbryn och drar mig undan. "Men alltså skit samma!" Tillägger han snabbt och vill hålla kvar mig.

Eh Excuse me!? Vaddå skit samma? Hur dum i huvudet är inte du på en skala? Sliter hans händer från mig och går snabbt iväg. Ville leta upp kompisen och verkligen berätta vilken fantastisk vän han är som ändå säger ifrån när han var på väg att svika sin flickvän, men den blonde var borta och jag kom inte precis ihåg hur han såg ut. Så jag bara gick

Irriterad, nej vansinnig över att än en gång blivit utsatt för en kille som inte kan hålla sig till en. Visst kan man se det som att jag gjorde ett bra jobb eftersom han föll för det, trots att han var upptagen. Men jag kan verkligen inte göra det. För får hans tjej reda på vad som hänt kommer jag vara den där jävla subban som flirtade med, och tvingade sig på hennes kille. För det är så han kommer beskriva det. Och fast jag vet att sådant inte är fallet, att det faktiskt är han som är ett svin, kan jag inte låta bli att fundera på om det är mitt fel. Att jag drar dessa äckliga killar till mig. Vilket min logik säger till mig skulle vara konstigt eftersom jag aldrig gjort det innan.

Trots denna vetskap kan jag inte undgå att undra om det är mig det är fel på?

Jag har facinerats, förundrats och äcklats av er den senaste tiden. Hur kan ni vara sådana ögontjänare? Hur kan ni så blindt följa orden "Det man inte ser, lider man inte av"? Kanske är det sant att den ni borde vara ärliga och trogna mot inte märker, eller ens känner av vad ni har gjort. Kanske lider inte han eller hon på grund av det löften dni bryter och har brutit. Men varför lider inte ni!?

Jag blir rasande. Att en kille klämmer på mig när han sitter brevid i soffan på Bryggeriet mest hela tiden kan jag leva med. Att han kallar mig för extremt snygg tjej och kysser mig på kinden och vill avancera har jag inga problem med, mer än att det är lite cheesy. Men att han sedan addar mig på Facebook och hans Logg visar att han har ett förhållande med nån tjej som är lyckligt ovetande om vad han gör när hon inte är med...det har jag riktigt stora problem med!

Jag blir rasande. Inte bara för vad han gör mot henne utan i vilken sits han sätter mig i. Jag är inte en betraktare, jag sitter inte snällt brevid med benen i kors och betraktar sånt jag inte gillar. Men å andra sidan skäms jag också över honom. Hatar att jag inte ifrågasatte, men vem gör det? Vem skulle anta något annat än att han var en vuxen människa med tillräckligt hög IQ nivå och moral att själv fatta rätta beslut?

Jag antar att några inte blir mogna ens när de precis fyllt arton... Vissa kanske aldrig

Det värsta är ändå att jag tappar tron på Kärlek. Är det såhär killar beter sig när de är ute, då vill jag inte ha någon. Hur ska jag kunna lita på någon när jag ser hur de beter sig när deras andra hälft inte ser på? Dör respekten i samma veva som vakten nickan godkännande och släpper in? Stannar det på utsidan och fryser tills vederbörande stapplar ut igen, andas in det, ryser och skyndar sig hem. Kramar och myser lite extra med sin bortglömda partner innan de somnar. Som för att göra bot för sitt ruttna beteende.

Tro det eller ej, men det räcker inte för mig...
Jag är på jakt efter den äkta varan och finns inte den att hitta. Då är jag faktiskt hellre utan...

'Till then <3