How can I give anymore?
Varför gav jag dig så mycket mer än jag någonsin fick tillbaka? Jag gav dig tid, ömhet och bekräftelse i för stora mått. Det inser jag nu. Herregud jag fick inget värt att hänga i julgranen alls och ändå var det jag som ställde upp, betalade pengar och oroade mig för att du skulle vara nöjd. Detta grämer mig. Det gör mig så arg. För jag är inte någon man trampar på. Ändå har jag självmant lagt mig framför dina leriga skor och med glädje låtit dig torka av dem i mitt hår. Varför?
Jag vill tro att det är för att jag är en bra människa. Det vill jag verkligen. Men det finns en gräns för hur långt godhet går och idioti tar över och jag tror att jag är framme nu. Det har tagit tid för mig att förstå det och faktiskt ta mig mod att säga det. Nu är det nog. På riktigt. En sista dum, godhjärtad gärning och sedan förväntar jag mig att du också inser det. Annars får jag göra det klart för dig. Du får inte längre trampa på mig för att själv komma högre upp. Det är upp till dig själv hur mycket du vill växa nu. Varken livet eller jag kommer ge dig saker gratis. Det är upp till dig att fånga dagen. Upp till dig...
Cause you take much more than I'd ever ask for
Kålsoppa och Tempelriddare
Det är konstigt hur mycket mer uppskattat det är att vara ledsen. Hur många fler frågor man kan ställa om någons vemod än lycka. Varför är det så? Är människan en varelse som alltid vill hjälpa till, alltid trösta? Eller handlar det egentligen om att vi njuter av att se andras olycka. Kanske hjälper det oss att ta till vara på det vi själva har. Vi inser att vi har det sjukt bra om man jämför. På utsidan suckar vi och sätter på en medlidsam min, men innuti skrattar vi och gör volter.
Kanske är det bra om vi känner så. En dubbel rening. Kanske gör det oss till själviska människor. Kanske är det ingen som vet...
Untill then <3
He knows my name
Jag trodde aldrig att den dagen skulle komma då jag vände mitt hjärta uppåt och formade ordet tack inom mig. Jag trodde inte att jag skulle någonsin känna en närvaro och en sådan tillit som jag gör nu. Kanske behöver man en motgång för att förstå, eller som i mitt fall ifrågasätta. När jag var som djupast begraven i problem, när allt jag såg var mörker gav jag inte upp. Jag frågade varför. Varför utsätter du mig för detta? Jag har inte förtjänat att gång på gång bli överkörd. Eller att alltid färdas i motvind och uppförsbacke. Och det var i den frågan som jag fann dig. Som jag fann att jag trodde ändå.
När jag insåg det dröjde det knappt en vecka innan mitt liv vände. Jag fick ett jobb, det som hotats att tas ifrån mig tilläts att stanna kvar. Min motivation återvände och med den mitt leende. Jag har dig att tacka för det. Det har alltid hetat att dina vägar är outgrundliga och jag är inte säker på att jag förstår detta än idag. Jag vet inte varför du sänkte mig så djupt för att sedan lyfta upp mig. Jag förstår inte ännu vad du vill med mig eller vart detta ska föra mig. Överseende får bli mitt ledord, allt detta är så nytt för mig.
Jag har alltid känt någon sorts närvaro. Saker som jag vill ska inträffa har haft en tendens att göra det. Allt ifrån stora saker som en resa till London eller vardagliga grejer som att mannen i hatt ska välja blåbärsglass framför kokos. Jag har alltid haft tur och jag antar att jag aldrig ens funderat över att det kanske inte bara beror på mig. Att jag har fått hjälp. Vetskapen att det finns någon mer kommer inte göra mig till en annan människa. Det kommer inte driva mig till kyrkan varje söndag, så fungerar inte vår relation. Jag kommer inte bygga tempel till din ära eller strida i ditt namn.
Men jag är tacksam. Tacksam för allt du gjort för mig, även om jag inte insåg att du hade ett finger med i spelet. Tacksam för att du på något sätt accepterat att jag inte trott förut. Tack för att du inte lät mig ge upp, för att du fick mig att fortsätta. Tack för att jag nu kan mena varje ord jag sjunger till dig. Tack för att du inte vill att jag ska förändra mitt liv, utan låter mig välja. Och jag vill ha med dig på ett hörn.
Tack för att du går bredvid mig och för att jag,
även i min glädje,
inte längre känner mig
ensam
Here is my solid ground
Efter att ha balanserat, knappt vågat hoppas står jag nu stadigt igen. Jag fick mitt "ja", jag fick mitt "gärna" till slut. Det tog tid men kanske behövde jag få vänta. Det gav mig perspektiv och fick mig att inse vad jag egentligen vill. Nu har jag minst tre månader framför mig av schemalagda dagar, ansvar och ordnat liv. Jag kunde inte vara lyckligare. Jag kommer att lyckas nu. Kommer att komma iväg.
Dock kommer det krävas lite mer av mig. Större ansvarstagande, bättre planering och mer disciplin. Jag har fortfarande mycket kvar att göra, fler saker som jag måste ta itu med. Ännu är det inte färdigt men jag är iallafall på väg. Jag ska breda ut mina vingar och sväva så som jag var menad att göra. Jag ska kämpa i motvind och storm så att jag kan landa tryggt med Australiens röda jord under fötterna.
Untill then <3
Efter regn kommer solsken
Nu vet jag hur en livskris känns. Jag vet hur förtvivlan kan slita en människa itu, hur tristess kan driva dig galen. Dock kvarstår faktum; Jag vet hur det är men också att jag kan ta mig ur det. Själv. Jag gjorde det enda rätta. Vägrade gräva ner mig i skiten, tänkte inte kalla soffan mitt andra hem och fjärrkontrollen min bästa vän. Hata när batterierna tar slut. Istället nöter jag mina två olika träningsskor, löpning och power walk, och älskar vyn från Stamsjörundan. Mitt liv och mitt jag balanserade på en kant och det fanns två alternativ, falla eller hold my ground. Två alternativ men bara ett val, jag håller mig på fötter tills någon håller mark under mig. Någon, men inte du. Inte du.
Jag förstår att du vill bära mig men jag vill inte bli buren. Jag vill inte behöva dig, inte behöva någon annan än mig själv. Det har varit en så långdragen bekantskap och antagligen var det just det som gjorde en intressant. Man vill ha det man inte kan få. Önskan om att kunna äga är större än lyckan i ägandet i sig. Jag har varit tydlig men inte bokstavlig, kanske är det vad du behöver höra. Kanske är jag ond som säger att i min framtid finns inte du.
Jag har mycket kvar att genomföra innan jag nått mitt mål och jag kan inte ha dig i hasorna. Du kommer hålla mig tillbaka. Inte av egen fri vilja, inte av elakhet utan för att jag låter dig. Jag skäms inte för att säga att jag är rädd. För det är jag. Men jag är inte rädd för kärlek, jag är rädd för vad den kan få mig att göra. Jag vill inte ge upp mina drömmar. Måste jag offra något, om valet står mellan er, så offrar jag dig.
För senare, när luften klarnat och dimman försvunnit kommer du att vara kvar.
Du är ett moln på min himmel
och jag vill inte vara din sol.
