År 2009's bristvara:
A brutal punch of Winter
Mössa, vantar, halsduk och en extra tröja under skinnjackan. Strumpbyxor. Vid Servett visade tavlan -0 grader. Hur kan det vara minus noll? Har alltid tänkt noll som neutralt. Något att utgå ifrån. Att bygga på och nu i senare matte även dra ifrån.
I vilket fall som helst så hjälpte inte mitt överdimensionerade klädlager på överkroppen när benen är nästintill oskyddade under tunna tunna strumpbyxor. Jag skulle tagit mina fin-uggs också men metereologen hade lovat fint väder fram på dagen. Det blev inte så. Vinter hälsade på idag. Kom och nöp mig i kinderna och jag hade nästan glömt hur det är, Hur Vinter är. Hur Vinter känns. Alltid så överraskande intensiv. Så övervädigande, omslutande, påtagligt kall. Det går för fort. För sju veckor sen var jag i soliga Grekland. För sju veckor svettades jag. Nu fryser jag, fast jag tilloch med har strumpor på mig. Golvvärme, vakna!
Med Vinter kom helt plötsligt tid. Jag gör ingenting idag, igår och imorgon. Och jag gillar det inte. Med Vinter kommer tystnad. Plötsligt inser man att det är mysigare att kura ihop sig brevid sin älskade och bara gå i ide hela Vinters era. Mysigare än att umgås med andra.
Och vi som för tillfället inte älskar, vi får krama och älska en kudde istället.
Kanske är en promenad med Vinter lösningen på alla mina problem....
Untill when?
Whenever
<3
Inget utslag
Så jag får väl fixa fram en annan tanke långt bak i skallen som passar sig att skriva ut så att alla kan se. Egentligen är det lite underligt hur jag frivilligt lägger ut min hjärnverksamhet framför era fötter så att ni kan döma och tycka så mycket ni bara orkar. Kanske är jag uppmärksamhetskåt? Kanske är jag slut i skallen? Eller så är jag bara såpass beroende av att forma mina tankar till ord att jag struntar i vem som kan läsa dem. Kanske är det precis det jag vill. Att mina tankar ska nå ut till hela världen. Kanske har jag en hypnotisk inverkan på er och kanske kommer mina tankar en dag hjälpa mig att ta över världen?
Untill then ;) <3
Oidentifierad Höst
För första gången på länge länge har jag något framför mig som jag inte vet hur man hanterar. Visst, klart jag förstod att det skulle hända någon gång, ingen kan ha så mycket tur, inte ens jag. Som redan haft mer tur än någon annan jag känner inom området. Det skulle nästan inte var rättvist att jag skulle få ännu en höst full av närhet!
Det är nämligen såhär, detta säger jag nu med förhoppning om att det inte låter som skryt, att detta är första hösten på en ganska bra tid som jag inte har någon självklar människa att vara nära. Ingen att pussa eller krama på. Hösten 09, Hösten då jag är bara min egen. Jag är ganska brutalt dåligt att vara min egen. Allmänt är jag dålig på att bryta vanor; tränar jag inte blir jag deppig, jobbar jag inte blir jag rastlös, dansar jag inte får jag överskottsenerig och gör det ändå. Konstigt nog har denna tiden för mig själv inte varit lika svår som jag trott. Jag har njutit av att enbart fråga mig själv innan jag gör planer. Att slippa pussla och vrida och vända på varje timme för att hinna med mina och andra hälftens intressen.Att göra bara det jag vill när jag vill. Möjligheten att komma andra så mycket närmare för att jag har tid att vara mer med dem.
Allt har dock en baksida. Även detta. Visst är det jobbigt att telefonen är tystare än vanligt och att cylinderkudden tar upp platsen i sängen som kunde använts av någon annan. Eller hur fingrarna vill pilla med hår, nackar, andra fingrar varje gång jag plantar mitt ass i soffan. Och sanningen att säga, NEJ det hjälper inte att pilla på tjejkompisarna, sorgligt men så är sanningen. Även om det dämpar lite kanske så är det verkligen inte samma sak. Välmanikerade lena händer är väl mysigt visst men de kan aldrig mäta sig med ett par sträva händer som alltid är större och varmare än mina.
Så nu när jag är här vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Hösten 09 blir en utmaning. För trots att jag vill ha närhet vill jag inte alltid ha den och farmför allt inte bara ge mig ut och skaffa den. Fram tills jag hittar någon jag kan stå ut med ett tag får jag väl lägga i en ny växel och pilla på, krama och massera mina kära vänner tills de inte vill veta av mig mer ^^
Over and Out
Nu ska jag på bio
Menade att vara två
Precis så är det... Jag fattar inte hur jag lyckas men på nåt sätt om vi är på skilda håll så hittar vi alltid tillbaka till varann... Helt galet är det hur man kan ha ett sånt band mellan sig att trots att det kanske gått dagar och jag börjat undra om det är hit vi kommit. Till slutet. Att det inte blir mer nu, finito, hit men inte längre. Tänker med en suck att jaha okej men det var bra så länge det varade. Måste jag skaffa en ny nu? Klandrar mig själv, Om jag hade hållt bättre ordning, varit bättre på att visa hur viktigt det vi hade var för mig...så kanske, kanske vi hade sett en ny dag tillsammans... Så plötsligt springer vi på varann igen. Glädje, lättnad och iver. Vi passar ju så bra ihop! Yvigt möter stramt och skapar balans. Vi är som Ying och Yang. Mörkt och lite ljusare, hårt och lite mjukare, kallt och lite varmare...jag skulle kunna hålla på hur länge som helst.
Jag vet inte hur länge till det kommer att hålla, kanske kommer allt ta slut imorgon, vi kanske tappar bort oss. Jag har ju lyckats göra det med alla andra hittills... Fast ibland tänker jag att jag kanske inte alls har tappat bort de andra, det kanske är så att den jag tycker mest om är så speciell att den utmärker sig så mycket att den får alla andra att te sig likadana? Alla andra har varit halvkassa, för att inte säga värdelösa i jämförelse. Iallafall är jag lycklig så länge det är vi två, vi två mot världen... Visst har det hänt att jag varit rädd för att det ska komma någon och ta min favorit ifrån mig, göra den till sin...men jag tänker inte låta det hända utan att kämpa. We belong together, that's just the way it is
Skulle jag kunna säga att nu ska jag se till att hålla kontakten så att vi inte glider isär, så vet jag inte om jag skulle göra det. Det är liksom lite det som är tjusningen med vårt förhållande, när jag tror att allt är förlorat, möts vi åter i min necceser eller på hyllan i badrummet. och en gnista av hopp tänds i mig. Det kommer alltid vara vi, för det är som om vi är menade för varann,
Jag och mitt hårspänne
Dagar som denna
Idag är en sån där dag när det känns som att fysiken är min vän. Det verkar lite som att det kanske kanske kanske finns hopp om ett lyckat prov på fredag. Om jag bara gör rätt samtidigt som jag tänker rätt. Just nu är de delarna inte riktigt synkade...
Idag har jag jagat en Metro. För att jag glömde vad det var jag ville läsa igen. Det visade sig vara ett citat som jag skrattade åt på väg över ån till skolan.
"Alla människor gör dig lycklig. En del när de kommer, andra när de går"
Tyckte att det var så sant
Idag har jag hatat mitt hår, igen. Måste verkligen färga det snart! Kanske får det bli mitt lördagsprojekt. Eller kanske något att göra på Spa-kvällen hos L på fredag? Vi får väl se...
Annars är det mycket som händer. Kärleken fick ingen bra vår och nu verkar det som en ännu sämre höst och vinter är på väg. År Tvåtusennios största bristvara: Kärlek
Så imorgon tänker jag gå ut och bara älska så mycket jag kan!
Vi måste gå skilda vägar om vi ska mötas igen
'Till then <3 XoXo
En Kärlekshistoria
Men vart hittar man det? Vart gömmer sig Kärleken? Ligger den som ett frö i väntan på rätt förhållanden? Eller är det som ett överraskande brev på posten? Som en hagelskur mitt i sommaren, oväntad och intensiv. Kanske växer den fram från oanande platser. Ibland finns den utan någon att faktiskt vara Kär i.
Jag har sett Kärlek komma ur vänskap. Har känt Kärleken bli till vänskap igen. Jag har träffats av blixten och varit bländad i veckor. Snuddats av den för att sedan vända åt andra hållet. Försökt jaga den men då aldrig hunnit ikapp. Jag har sjungit, gråtit, spelat, skrattat, smakat Kärlek. Har lutat mig mot den. Blivit lutad mot.
Jag har föraktat, flytt och ignorerat Kärlek. Haft den under näsan och fnyst iväg den. Har krossat den och därmed också människor. Jag har gömt mig, glömt mig. Skapat gränser och murar, ett allt för pressat schema. Intalat mig att jag inte behöver den. Att jag inte behöver någon.
Det är lögn. Alla behöver någon. Alla behöver Kärlek. Jag behöver Kärlek. Jag behöver någon som ser mig och som låter mig komma nära. Och jag vill ha det. Jag vill ha allt det där man får på köpet. Lyckan, pirret, energin. Frågan är bara vem ska jag få det ifrån? Vem ska jag bli Kär i, när jag redan är dödlig förälskad.
Dödligt förälskad och kär, i Kärleken
Mood Swings
Just som jag sitter där med gamla uppsatser från högstadiet och kläddjup på en halv meter på golvet blir jag trött på det. Då orkar jag inte mera. Inte se en enda sak till och bara knör ner det i lådorna igen så att det ser värre ut än innan. Upptäcker till min stora förtret att jag ännu inte dammsugat hela golvet och sätter med en motvillig suck igång med det igen. Nu är det dock i andra tankebanor.
Jag kan inte bli färdig fort nog och slarvar i hörnen, under mattan och bakom tv:n. Skulle dammsugarjävlen fastna i något eller något fastna i den vill jag inget annat än att slänga skiten all världens väg och de mest obscena svordomar flyger genom huvudet. Svordomar jag aldrig skulle få för mig att säga kombineras med andra ännu värre och hotar med att komma ut om minsta lilla sak går snett igen.
Därför tänkte jag idag att jag skulle hindra mig själv från att börja med mina jätteprojekt och se om det gick att behålla humöret och glöden uppe. Hade det fungerat hade jag kanske kunnat använda det till min fördel. En power cleaning round och poff så är jag lycklig och redo för nya utmaningar, men tror ni att det funkade? Nej så sant som jag sitter här, med alla ytor man måste använda dammsugarborsten på kvar, är och förblir ständingen mitt humörs värsta fiende.
Hugs and Kisses
/E
Bestående men övrigt
Idag klär det mig...
Några roliga saker hände ändå idag, så det var värt att släpa sig upp klockan sex och cykla genom dimman till tåget. Helt galet hur vädret kan leka så med en. Termobyxor på morgonen och shorts fram på dan.
Iallafall, först testade jag nya höjder med nya ankelboots. Kändes ändå helt okej att gå i dem hela dan och fick kommentar om att jag var "Kinky" (!?!?!?). Fyllosarna på bänken utanför biblioteket gillade också mina steg, "Damen! Du går snyggt!" Vad svarar man på det?
Återupptagen kontakt. Härliga känsla! Att ändå efter den tid som gått brevid på vägen hit kan jag fortfarande räkna dig som vän. Inte nära, men kanske heller inte så långt bort.
Så var det fredag snart igen. Farligt hur fort dagarna bara rusar förbi. Framtiden kommer och passerar och blir på nytt igen. Jag ska hinna med allt. Skolan, projektet, jobben, träningen, vännerna och festerna. Samtidigt ligger jag kraftigt efter på körkortsfronten. Ibland vill jag bara lägga mig och sova i trehundra år och inte bry mig om svenska förhör, jazzbas eller Body Pump.
Men imorgon blir det ändå lite avslappning. Först dans och Kärlek när Håkan spelar på Liseberg. Efter det fest i Öijersjö. Lördag är återträff med Kretadarlingen's from Töreboda.
Vi ses längst fram, dansande, älskande och fräcka, Till Håkan. Göteborgs riktiga Stolthet
Pussar på tårna
/ E
With some space between...
Det är förresten inte därför jag skapat Narrow lines. Inte för att jag tror att du vill veta allt om mitt liv (inte för att jag skulle lägga ut det heller) utan för att jag tycks ha fötts med ett beroende av att skriva av mig ibland.
Så det är det jag kommer göra här, knappra in några av tankarna och på så sätt spara dem ett tag till.
Håll till godo, läs det jag väljer att ta ur mitt huvud och lägga framför er.
Idag kommer att bli idag imorgon....
E
Välkommen till min nya blogg!
Här är jag, eller vissa delar av mig iallafall.
Utan ambitioner att glömma bort resten av mitt liv för detta, bara att skriva när det klär mig.
Kanske är det sant att jag gillar att leka med ord. Det är iallafall vad jag tänker göra
Soo long Darlings! And welcome ;)
