narrowlines

Om jag var en som bodde i en bulle skulle jag nog vara blond, så att man kunde skilja mitt hår från kanelfyllningen...

Om jag var en som bodde i en bulle skulle jag kunna äta hur mycket som helst när jag var bakis...

Om jag var en som bodde i en bulle skulle jag antagligen vara bra på att reparera mitt hus eller på att hitta annat att äta som är godare än en bulle...

Om jag var en som bodde i en bulle skulle jag älska glögg för att det inte passar ihop med en bulle (för att inte frestas att äta mitt hus när jag inte var bakis)...

Om jag var en som bodde i en bulle skulle jag svinga armarna i en stor cirkel när jag vinkade till någon på språvagnen, för att visa hur en bulle ser ut...

Om jag var en som bodde i en bulle skulle jag säga ordet dirr en gång och sedan skulle folk älska det, nästan lika mycket som de älskar en bulle...

Om jag var en som bodde i en bulle skulle jag vara nån man tycker om direkt (dirrr!), för jag hade varit söt och kanelig, ungefär som en chailatte men mera exakt precis som en bulle...

Om jag var en som bodde i en bulle skulle jag ha många vänner, men ingen skulle vara lika söt som jag, lika söt som en bulle...


Om jag var ens som bodde i en bulle hade jag hetat Andreas och varit en av världens sämsta cidervaktare, ungefär exakt lika dålig som en bulle...


Loooads of love for you Andie Livin in a Bun ;) Now go get a tissue <3

Av någon anledning blir jag alltid sugen på att skriva här när jag lyssnat på Joshua Radin. Det är något med han röst och hans texter som får mig att vilja skriva djupa vackra meningar och lägga ut dem framför era ögon. Den stora frågan är då bara vad meningarna ska forma sig kring. Vilken bild ska jag långsamt pricka ut pixlarna på så att den står färdig i slutet av alla rader. Joshua skriver om kärlek, vänskap och om ensamhet.
Jag är inte kär. Varken Lyckligt eller Olyckligt, och faktum är ju att de allra bästa texterna som berör flest är de skrivna om just kärlek.

Måste jag skaffa någon att älska för att fylla mina tankar och min blogg med de meningarna som jag vill åt? Ska jag likt designers skaffa mig en musa? Eller bara kanske en mus? Ska jag se till andra och skriva om deras lycka, om deras sorg. Kan jag använda andras tankar som mina egna

Nej jag kan inte ha lånade ord i mina egna texter. De dagarna min scen står tom, eller när framträdandet inte är lika bra som annars är dagar av brist. Brist på inspiration eller kanske snarare brist på tillåtna uppträdanden.

Jag skulle kunna berätta om hur jag tvekar på att någon annan någonsin kan bli lika bra som du, hur ingen annans händer, läppar eller kropp kommer matcha mig på samma sätt. Eller om hur jag kanske möjligen iband tveksamt anar att jag vill vara närmare dig än nu. Hur jag tänker runt andra och undrar hur de tänker om mig kring dig. Hur det framställs, hur det går sin gilla gång från, till och till från igen.

Jag kan fundera över hur det ska gå till. När vi var hela tillsammans och hur jag sedan lämnade dig. Lämnade bort en del, en hel del av mig själv. Jag växte själv tills jag var komplett enbart av min egen egenhet. Hur ska jag nu kunna veta, när det är dags att lämna det igen och bli hel, en del av någon annan? Vem är tillräcklig att fylla mig, bättre än jag? Kanske ingen. Kanske bara du

'Till then <3

Var nere i stadens centrum igår innan jag dansade precis brevid Joshua Radin ^^ (kommer till det)
Två caféer stängda, en djuraffär och en smyckesaffär på väg mot konkurs. Varför blir det såhär? Hur kan politikerna bara sitta i kommunhuset och bara se hur min hemstad förfaller? Varför gör de inget åt det? Hur kan det komma sig att de kan undgå att märka att knappt ens tanterna kommer ner och handlar längre? Att alla butiker sakta men säkert går längs samma knapra väg och samma öde till mötes. Att de enda ungdomarna som hänger där är de som smygröker, pajar busshållplatser och ogenerat spottar inomhus.

Det spelar ingen roll att de lagt fram fina förslag om hur centrum ska förnyas, till och med kosta på sig att trycka dem på i färg i tidningen, när de ändå behåller samma okända, små, svindyra boutiqer. Förstår de inte att om de ska ha någon chans alls måste de förnya sig? Allum är relativt nytt och ett stort hot, samtidigt har Alingsås byggt Storken och Nordstan klingar fortfarande mycket högre i allas öron. Det är inte konstigt att min hemstad, min älskade, trygga, blåsiga, föråldrade hemstad stilla förtvinar. Det enda hoppet vi har sätter vi nu till Vatten Palatset och Rydsbergsplanen, som fortfarande ibland drar hit en mindre skara folk...

Känner att ett utläggande om hur nära jag stod Joshua Radin, hur gitarristen tog ett kort med min mobil, hur jag klappade Joshua på axeln efter låten han spelat med sitt band precis där jag stod i pubilken så nära att jag kunnat hjälpa honom med gitarrspelet, på hans konsert inte riktigt passar in här efter min klagande text ovan. Så jag sparar det till en annan gång...


'Till then <3

Höjden av trötthet är när man försöker intala sig själv att man inte längre är sugen på kladdkaka för att man inte orkar baka den...

Idag var tredje gången jag nästan blev träffad av blixten.

Första gången var jag kanske fjorton år och hade bestämt med en kompis och min syster att vi skulle sova över i seglebåten nere i hamnen, tryggt vid bryggan. Vi drog ner framåt kvällen och hade med oss kort och något att äta. När det började bli mörkt gick vi in i ruffen och la oss tillrätta. Efter lite girl-talk somnade vi.

Jag vaknade av en knall så hög att jag ville hålla för öronen. De andra tjejerna vaknade samtidigt och vi tittade skräckslaget på varann. För det är en sak man lär sig när man är väldigt liten om man, som vi alla tre hade, bott vid havet och haft båt; Åskan är aldrig farligare än när man är i en sjösatt segelbåt. Det fanns bara en sak att göra, vi måste ur båten, ut i stormen och ta oss den knappa halvkilometern hem. Det var beckmörkt och min syster höll den enda ficklampan. Vi försökte ringa med mobilen vi fått låna men det fanns ingen täckning. Det blixtrade och åskade konstant, och vägen går genom en dal där knallarna kan studsa och låta dubbbelt så hemskt. 

Då hände det, på väg uppför den långa backen till husen slog blixten ner i en stolpe precis vid vägen där vi gick. Det blev en himla smäll och ett skarpt ljussken. Efter det svart. Min syster hade trott att blixten slog ner i lampan och hivat den all världens väg upp på rullstensåkern brevid. Vi kom hem till slut, rejält skakade och blöta.

Andra gången var vi ute med båten på en ö kanske två kilometer från land. Det hade varit en jättefin dag och vi hade inga planer på att ta oss hemåt ännu på ett tag. Då vände vinden och mörka moln uppenbarade sig över havet. Min pappa förstod att om vi skulle åka hemåt innan ovädret kom så var vi tvugna att göra det NU. Så vi slängde ihop vårt pick och pack och kastade oss i båten, segelbåten. Samma båt som ovan.

Vi hade kanske en kilometer kvar till land när blixten slog ner framför oss. Rakt ner i havet. Vi visste allihop att om blixten valde oss som mål nästa gång skulle vi inte komma i land. Vi skulle inte överleva. Jag var livrädd. Allt jag kunde tänka var hemska, konstiga tankar som: om blixten slår ner och jag i samma sekund hoppar till så att jag inte har kontakt med båten under nedslaget, vem i min familj skulle jag försöka rädda först? Skulle jag ens kunna rädda någon? Skulle jag bli tvungen att styra in båten med min döda familj ombord, eller skulle jag sjunka levande tillsammans med dem? Jag såg tidningsrubriker flyga förbi framför mina ögon: "Hel familj träffad av blixten i segelbåt, ingen överlevde". Skulle någon veta att det var vi? Hur skulle min mormor och morfar, farmor och farfar, min pojkvän och mina kompisar få reda på att vi hade dött? Vem skulle ta hand om Mia?

Jag kunde knappt stå på benen när jag slutligen klev av båten, ner på bryggan. Kunde knappt tro att det var sant. Jag levde. Min familj levde. Hela tiden på vår färd över havet hade jag varit säker på att jag skulle dö. Jag skulle inte klara mig. Men det gjorde jag. Efter detta har jag varit löjligt rädd för åska och blixtar, även om jag sitter inomhus får jag panik och vet inte vart jag ska ta vägen. Därför underlättade inte det som hände mig idag. 

Jag hade precis jobbat färdigt och klev utanför dörren på gymmet där jag jobbar. Himlen hade öppnat sig och spydde ut regn och hagel. Som tur var hade en kompis tipsat mig om att det skulle regna så jag hade ett paraply med mig. Jag fällde upp det och gick den korta biten till tågstationen. Jag siktade på kuren längst bort på perrongen. När jag kom fram genade jag lite och en tipp av mitt paraply träffade stolpen i öppningen på kuren. Då flög en gnista så nära mig att jag trodde att det var jag som var anledningen till den. Men sedan kom knallen och lampan i kuren explderade och föll ner till marken i bitar. Blixten som slog ner i tågstationen lade hela Stenkullen i mörker. Jag var i chock och flydde in i kuren och satte mig på bänken. Skakade. 

Det var helt mörkt och jag var ensam på stationen. Jag hade nästan blivit träffad av blixten för tredje gången och jag hade panik över det faktum att jag skulle cykla hem. Till råga på allt var tåget sent. Jag ville bara vara hemma, men jag kunde inte ens få mina armar att ta upp mobilen och ringa mamma så att hon kunde hämta mig.

 
Det slutade regna när jag klev av tåget på min station och himlen var tyst. Det kom en enda blixt och den måste bestämt slå ner precis där jag var. Nu har jag nästan träffats tre gånger. Vad är oddsen för det? Vad har jag för odds för att klara mig nästa gång? Bäst av tre, jag har vunnit alla gånger hitills mot blixten, men vad gör det när det räcker med att blixten vinner en enda gång? En enda lyckoträff och jag får inga fler chanser.

Kanske är det så jag ska dö. Träffad av blixen, gå upp i ett bländande ljus. En sak är iallafall säker, jag kommer aldrig mer kunna sitta hemma med en kopp te och rysa av åskan, så som jag gjorde förut. Jag har alltid tyckt att det är mäktigt. Det största av naturens fenomen som jag stött på. Nu kommer jag sitta med vilt stirrande ögon, krampaktigt klamra mig fast vid närmaste föremål och vara livrädd för att vara ensam

Ett tu tre på det fjärde ska det ske?


                                                       

Idag träffade jag the Man of my dreams. Jag visste det direkt när jag hörde honom öppna munnen. En sån sjukt behaglig röst. Jag skulle kunna lyssna på honom i timmar, höra honom berätta om hur hans dag varit, vem han träffat. vad han tänkt på. Han såg inte ut som jag tänkt mig att han skulle göra. Trodde aldrig att det var just så som jag skulle vilja att min man ska se ut.

Det första jag la märke till, förutom hans röst, var sättet han förde sig på. Gracefully skred han fram till mig och sa med sin underbara stämma: En räkmacka och en kaffe, tack. Extremt artigt och välartikulerat. Sagt på ett perfekt sätt. Lukten av hans parfym nådde min näsa. Underbar, så klart! Redan då insåg jag att detta var han. Detta är honom jag kommer vilja ha. Jag har aldrig upplevt kärlek vid första ögonkastet innan, men detta var verkligen lika klart för mig som allt annat. Detta var han, den enda. Han som gick sin väg med sin bricka.

Men han kom tillbaka. Köpte en glass med smakerna Peckanöt-Kola, Citron-Lakris och Blåbär. Vi skojade en stund om hurvida han skulle ta choklad eller blåbär. Den där rösten igen. Jag kan verkligen slå vad om att den passar till allt; Serenader, mjuka ord, dirty talk, ja även att bråka skulle vara en fröjd om det var den rösten som skällde på mig. Han var perfekt, men ändå inte vad jag väntat mig.

Han hade en svart trendig rock, en vit-svart randig tröja av mjuk material, välvårdade händer och naglar. Blå leende ögon och en ganska långt framskriden skallighet. Hans huvud blänkte i skenet från lamporna, men det störde mig inte. Det var perfekt, precis så som det skulle vara. En självklarhet att det var han. Nu vet jag vad jag vill ha. Jag vet hur min man ska se ut. Höll nästan på att säga det till honom. Att jag blivit kär i honom direkt, fast inte nu men om kanske tjugo år. Då kommer jag att leta. Då kommer jag att titta överallt efter någon som honom. Någon med samma behagliga röst, samma inbjudande parfym, samma grace och stil.

Kanske är det konstigt att säga att jag blev kär vid första ögonkastet, fast om tjugo år. Men det var precis så det var. Det är så naturligt och fantastiskt korrekt. Han är min framtida man, men inte än på tjugo år. Och kanske kan jag våga hoppas och tro att han kanske blev blixtkär också, i mig. Fast för tjugo år sen...

Egentligen är jag för trött för att skriva. Ligger i sängen och somnar nästan till Joshua Radins underbara musik. Upptäckte precis att ljudet från en elgitarr är sjukt störande om man är på gänsen mellan sömn och vakenhet. Det liksom skär i öronen och är så obehagligt att jag måste byta låt.

Idag har jag inte haft någon kör alls, annars brukar jag ha två. Detta gjorde att jag var hemma nästan fem timmar innan jag vanligtvis kliver innanför dörren. Vad gjorde jag med all tid? Jag sjöng lite, gjorde lite mat, städade mitt bedrövligt stökiga rum, städade mitt akvarium som numera inte är lika hotat av algblommning och jag började läsa min engelska bok Of Mice and Men.

Vet inte om jag har någon djupare tanke med mitt inlägg idag... Kanske borde jag det. Kanske är jag för trött. Lycka över att jag har sovmorgon imon. Då kanske jag kan känna mig något sånär utvilad imorgon iallafall.


There's a hole in my pocket, that's about your size

Untill Later <3

Vad ska man ha? Något som är fint, eller något som är jag? Ibland kan man se saker som man bara älskar på galgen eller ansiktet på någon annan, men det passar verkligen inte in på en själv. Jag har beslutsångest... Dagens absolut fjantigaste (och lite fjortisvarning) i-landsproblem: Vilken färg ska jag ha på min blogg?

Just nu för tillfället är den rosa, något om min käraste Karin skulle fixat ages ago men glömt. Vilket är mänskligt. Och nu vet jag inte om jag vill skiljas från min tjejigt rosa blogg... Kanske är en havsinspirerad blogg mer jag. Men kanske vill jag inte att mina tankar ska bölja fram på ett blått-, eller snarare petrol-fägat hav? Kanske vill jag ha dem mjukt liggande på fluffiga rosa moln.

Därför vänder jag mig till er kära läsare (om jag har några) Rosa som är fint, eller Petrol som är jag?

För den som inte vet vad Petrol är så är det en så bra blandning av blått och grönt att man inte kan bestämma om den är mest blå eller mest grön ;)


Untill then ;) <3

Upptäcker nu att jag i tidigare inlägg låter som en cynisk och bitter människa med severe kärleksbrist...
Så ska det absolut inte vara för jag känner mig inte sån. Jag tycker nämligen att jag isåfall betonar kärlek på fel sätt. Kärlek ska inte uppmärksammas när den är saknad.

Det värsta jag vet är när jag hör tjejer (och killar men lets face it, det är mest tjejer som säger såhär) "Aaaah alltså nu mååååååste jag hitta en kille!!"  Precis som om det är något man gör bara för att. Det är precis som att de är såpass desperata att nästintill vem som helst duger. Och det tycker jag är att inte respektera kärleken.


Jag tycker hellre isåfall att man ska vara otroligt lycklig och nästan lite mallig när man väl hittar kärleken. Och man ska vårda den och hylla den. Behandla den väl så att du får ha kvar den.

Kort och gott vill jag säga att: Jag kan erkänna att jag saknar kärlek, men jag tänker inte sitta här och skriva whiny meningar om hur ensam jag är och hur synd det är om mig. För det är det inte. Den viktigaste saken att komma ihåg är att man aldrig ska förvänta sig kärlek. Man ska bara ta emot den med öppna armar och hoppas att den stannar kvar.

Jag söker inte, förväntar mig inte och tycker mig ha rätt till Kärlek. Men hittar den mig, då tänker jag vara precis så mallig och lycklig som man får lova att vara.


Untill later darlings ;) <3