Underbara Älskade
Det var alldeles för längesen jag var ovanpå senast. Har gått för lång tid sen jag fick känna dig, hur du tränger in i mig och får mig att rysa av välbehag. Hur din beröring allt eftersom tiden går gör mig varm och dåsig. Aldrig annars somnar jag så bra som efter en stund med dig. Efter att ha känt dig så nära, längsmed hela ryggen, ända upp i nacken. Du är magisk.
Du omfamnar varje kurva av min kropp precis som jag vill. Du kommer åt alla rätta ställen och får mig att känna saker som jag aldrig känt förut. Din närhet skapar ett nätverk av varma trådar som lugnar och helar mig. Jag behöver dig. Jag kräver dig. Jag kommer aldrig sluta vilja ha dig.
Min älskade Spikmatta, vi måste fortsätta träffas såhär!
Du omfamnar varje kurva av min kropp precis som jag vill. Du kommer åt alla rätta ställen och får mig att känna saker som jag aldrig känt förut. Din närhet skapar ett nätverk av varma trådar som lugnar och helar mig. Jag behöver dig. Jag kräver dig. Jag kommer aldrig sluta vilja ha dig.
Min älskade Spikmatta, vi måste fortsätta träffas såhär!
Trip down Memory Lane
Gamla dagböcker väcker gamla minnen vid liv. Människor jag mött, älskat och tappat bort. De som var hela min värld en gång känns nu konstiga att krama. Och så du. Du som var hela mitt liv en gång. Ibland undrar jag lite vart det livet tog vägen. Inte för att jag egentligen saknar det men bara för att det då var så självklart på något sätt. Men det är sant, vad visste vi om livet då?
Jag läste min gamla dagbok från pärm till pärm, skrattade, suckade och led med mig själv när jag läste raderna, nedklottrade med olikfärgade gelpennor, Som jag älskade de pennorna! När jag kom till de sista sidorna insåg jag hur fantastiskt lyckligt lottad jag kände att jag var då. Och jag såg att det jag önskade mig mest av allt i början av boken slog in längre fram. Det var en önskan om någon som du, inte precis exakt bestämt som du men iallafall något liknande. Att allt det du betydde och representerade sedan skulle bytas ut och kanske bara bli ännu bättre hade jag inga tankar på då, men det var vad som hände.
Saker jag glömt kom tillbaka till mig, som hur det kändes att ligga riktigt nära för första gången, tio röda rosor innan en klassresa och varför jag egentligen gillar Maltesers. Simpla saker som egentligen inte betyder något nu, men som var allt just då. Hur lätt allting var. Så enkelt det var att umgås, allt man kunde göra. Så nära som vi var då, så nära kommer jag inte nu.
Jag tänker inte avsluta med att säga att jag saknar det, så om du läser detta och känner dig träffad behöver du inte ta illa upp. Jag tror att jag skriver enbart för att hedra minnet av det som var. Inte säga tack för allt du var för mig, det vet jag att du vet ändå. Jag vet att du inte på några villkor släpper fram sånt här idag, men jag hoppas ändå och tror att du kanske ibland tänker och minns iallafall något som vi gjorde och allting som vi var...
Jag läste min gamla dagbok från pärm till pärm, skrattade, suckade och led med mig själv när jag läste raderna, nedklottrade med olikfärgade gelpennor, Som jag älskade de pennorna! När jag kom till de sista sidorna insåg jag hur fantastiskt lyckligt lottad jag kände att jag var då. Och jag såg att det jag önskade mig mest av allt i början av boken slog in längre fram. Det var en önskan om någon som du, inte precis exakt bestämt som du men iallafall något liknande. Att allt det du betydde och representerade sedan skulle bytas ut och kanske bara bli ännu bättre hade jag inga tankar på då, men det var vad som hände.
Saker jag glömt kom tillbaka till mig, som hur det kändes att ligga riktigt nära för första gången, tio röda rosor innan en klassresa och varför jag egentligen gillar Maltesers. Simpla saker som egentligen inte betyder något nu, men som var allt just då. Hur lätt allting var. Så enkelt det var att umgås, allt man kunde göra. Så nära som vi var då, så nära kommer jag inte nu.
Jag tänker inte avsluta med att säga att jag saknar det, så om du läser detta och känner dig träffad behöver du inte ta illa upp. Jag tror att jag skriver enbart för att hedra minnet av det som var. Inte säga tack för allt du var för mig, det vet jag att du vet ändå. Jag vet att du inte på några villkor släpper fram sånt här idag, men jag hoppas ändå och tror att du kanske ibland tänker och minns iallafall något som vi gjorde och allting som vi var...
Är det inte fel att ge bort och sedan ta tillbaka?
Men visst, ha ihjäl mina drömmar och planer då. Ta bort det lilla hopp jag hade för att överleva denna sommaren. Släng det på marken och hoppa på det med smutsiga kängor. Jag känner mig så lurad, så liten och så hjälplös. Jag hade hoppats på hjälp, kanske till och med en förtjusat skrik och en liten lättnadsdans. Men så blev det ju inte. För något måste alltid gå sönder i mitt liv och denna gången slog det till rakt i hjärtat och hotade att översvämma mina ögon.
Hur kan det ens vara möjligt? Har jag inte sett det eller är det så att andra har slarvat med informationen jag givit dem? Finns det ens något att göra åt det nu? Jag förstår ingenting. Jag som har jobbat, slitit och kämpat så hårt för detta. För att få lön för mödan och att klara mig. Klart jag har andra resurser att falla tillbaka på, jag är ju inte helt oförberedd, bara mentalt... För jag avskyr så mycket att ta från det jag sparat och ordnat. Hatar hur jag under ett helt år dragit mig själv vid näsan och inte ens vetat om det. Jag hatar dig, förbannar dig och önskar innerligt att jag bara kunde bränna dig och skrattande se på när din exitens och hela väsen går upp i lågor!
Men det kan jag inte för jag måste skriva under och snällt skicka in mitt godkännande. Jag hatar dig. Vedervärdiga Restskatt
Hur kan det ens vara möjligt? Har jag inte sett det eller är det så att andra har slarvat med informationen jag givit dem? Finns det ens något att göra åt det nu? Jag förstår ingenting. Jag som har jobbat, slitit och kämpat så hårt för detta. För att få lön för mödan och att klara mig. Klart jag har andra resurser att falla tillbaka på, jag är ju inte helt oförberedd, bara mentalt... För jag avskyr så mycket att ta från det jag sparat och ordnat. Hatar hur jag under ett helt år dragit mig själv vid näsan och inte ens vetat om det. Jag hatar dig, förbannar dig och önskar innerligt att jag bara kunde bränna dig och skrattande se på när din exitens och hela väsen går upp i lågor!
Men det kan jag inte för jag måste skriva under och snällt skicka in mitt godkännande. Jag hatar dig. Vedervärdiga Restskatt
You could have prevented this...
Jag vill inte påstå att jag vet allt detta redan innan något hänt men jag känner mig tillräckligt säker på min magkänsla för att anta det. Jag kan inte säga att jag är såpass erfaren när det rör saker som denna att jag känner igen tecknen som påvisare för en katastrof, men det sticker obehagligt i ögonen när jag tittar på dem nu.
Samtidigt känner jag inte en stickande känsla i magen eller i hjärtat när jag tittar på allt jag vet om oss. Och hur jag tror att det kommer bli. Bryr jag mig inte? Jag vet faktiskt inte, för let's be honest, jag känner inte dig. Och nu är jag inte ens säker på om jag känner något för dig. Beror det på att jag slutat vänta på att du ska höra av dig och att leta efter ditt ansikte i myllret av folk när jag är ute?
Avsaknaden av stick oroar mig lite iallafall. Visst om jag inte längre hoppas på att något revolutionerande ska inträffa utan har en mer avslappnad inställning till vår lånade tid. Men att det inte ens sticker till på grund av min fåfänga? Att jag inte ens tar åt mig för att du inte anstränger dig, är det ett tecken på att jag helt enkelt gett upp eller att I just don't give a rats ass?
Just nu vill jag helst bara gå ut, i min bästa klänning, snurra ett varv framför dig, slänga med håret och smise with the eyes. Men vad vill jag uppnå? Är det ett uppvisande och ett löfte om vad som skulle kunna bli ditt? Eller ska det slå dig som en örfil, allt detta som du önskar dig men som du aldrig någonsin kommer få...?
Samtidigt känner jag inte en stickande känsla i magen eller i hjärtat när jag tittar på allt jag vet om oss. Och hur jag tror att det kommer bli. Bryr jag mig inte? Jag vet faktiskt inte, för let's be honest, jag känner inte dig. Och nu är jag inte ens säker på om jag känner något för dig. Beror det på att jag slutat vänta på att du ska höra av dig och att leta efter ditt ansikte i myllret av folk när jag är ute?
Avsaknaden av stick oroar mig lite iallafall. Visst om jag inte längre hoppas på att något revolutionerande ska inträffa utan har en mer avslappnad inställning till vår lånade tid. Men att det inte ens sticker till på grund av min fåfänga? Att jag inte ens tar åt mig för att du inte anstränger dig, är det ett tecken på att jag helt enkelt gett upp eller att I just don't give a rats ass?
Just nu vill jag helst bara gå ut, i min bästa klänning, snurra ett varv framför dig, slänga med håret och smise with the eyes. Men vad vill jag uppnå? Är det ett uppvisande och ett löfte om vad som skulle kunna bli ditt? Eller ska det slå dig som en örfil, allt detta som du önskar dig men som du aldrig någonsin kommer få...?
Ensam är inte stark...
Knarret från snön har bytts ut mot knastret från gruset som nu mera täcker gatorna. Vart än jag ser har min vackra vita vintervärld ändrat skepnad till en gråbrun lerfläck. Gräset som täcker de ytor som innan låg djupt under snön är gult och livlöst. Men jag vet att snart kommer det att ändras och det gör mig livrädd. Snart kommer träden få knoppar som senare kommer slå ut, blommor kommer skjuta upp ur jorden och man kommer inte längre kunna urskilja alla träd i skogen. Jag kommer kunna springa min vanliga runda igen, utan att behöva oroa mig för att ramla och slå ihjäl mig på isen eller för att drunkna i vattenpölar.
Långbyxorna kommer bytas mot shorts och gladiatorsandalerna kommer pryda många människors fötter runt om i stan. Man kommer kunna bada i sjöarna och inte behöva frysa på vägen hem från tåget mitt i natten. I era öron kanske detta låter som en dröm, och jag kan hålla med er till viss del. Efter denna långa vinter som till och med kallats en istid ska det bli mer än underbart att få lite sol och värme. Känna ljumma vindar leka i håret igen och spana på människor bakom solglasögon på uteserveringar. Men när sommaren närmar sig för den inte bara med sig bra saker. Iallafall inte för mig.
I maj kommer mitt liv förändras radikalt och jag är inte säker på om jag vill att det ska hända eller inte. Efter tolv år i skolan ska jag ha skolavslutning för sista gången. Och denna gång inte för att få sommarlov, utan för att sluta för alltid. Plötsligt ligger alla världens möjligheter framför mig, det är bara att välja och vraka, men med det kommer också pressen. Tänk om jag väljer fel. Jag har längre ingen trygghet, inget att falla tillbaka på om allt går fel. Dessutom finns det trettioen personer som förgyllt mina dagar de senaste tre åren som jag inte kommer träffa varje dag.
Så länge snön legat djup runt omkring mig har det känts så overkligt att det överhuvudtaget ska bli sommar. Att studenten ska inträffa, att man ska kunna ha kjol och barbent igen. Men nu när allt det vita är orta och jag vet att det gråa bara kommer bli grönare och grönare vet jag att det är sant. Att det är inte bara en ond dröm. Det kommer faktiskt att inträffa och jag måste börja förbereda mig mentalt på att inte längre vara en del av världens bästa enhet, klass NS3. Stå på mina egna ben, vara själv och bara vara jag.
Tills dess tänker jag ta vara på varje minut jag delar med er för jag kommer sakna er så otroligt mycket efter 28 maj...
Långbyxorna kommer bytas mot shorts och gladiatorsandalerna kommer pryda många människors fötter runt om i stan. Man kommer kunna bada i sjöarna och inte behöva frysa på vägen hem från tåget mitt i natten. I era öron kanske detta låter som en dröm, och jag kan hålla med er till viss del. Efter denna långa vinter som till och med kallats en istid ska det bli mer än underbart att få lite sol och värme. Känna ljumma vindar leka i håret igen och spana på människor bakom solglasögon på uteserveringar. Men när sommaren närmar sig för den inte bara med sig bra saker. Iallafall inte för mig.
I maj kommer mitt liv förändras radikalt och jag är inte säker på om jag vill att det ska hända eller inte. Efter tolv år i skolan ska jag ha skolavslutning för sista gången. Och denna gång inte för att få sommarlov, utan för att sluta för alltid. Plötsligt ligger alla världens möjligheter framför mig, det är bara att välja och vraka, men med det kommer också pressen. Tänk om jag väljer fel. Jag har längre ingen trygghet, inget att falla tillbaka på om allt går fel. Dessutom finns det trettioen personer som förgyllt mina dagar de senaste tre åren som jag inte kommer träffa varje dag.
Så länge snön legat djup runt omkring mig har det känts så overkligt att det överhuvudtaget ska bli sommar. Att studenten ska inträffa, att man ska kunna ha kjol och barbent igen. Men nu när allt det vita är orta och jag vet att det gråa bara kommer bli grönare och grönare vet jag att det är sant. Att det är inte bara en ond dröm. Det kommer faktiskt att inträffa och jag måste börja förbereda mig mentalt på att inte längre vara en del av världens bästa enhet, klass NS3. Stå på mina egna ben, vara själv och bara vara jag.
Tills dess tänker jag ta vara på varje minut jag delar med er för jag kommer sakna er så otroligt mycket efter 28 maj...
I'm Yours
Tänk dig att du har någon som förstår dig bättre än alla andra. Någon som på något sätt verkar ha nervtrådar kopplade till dina, som genast förstår vad du menar. Utan ett ord, knappt ens en blick och det är självklart vad du vill få fram. Föreställ dig att det är en person som du alltid ringer när det är något du vill få ur dig och oavsett vad det är säger denne precis de rätta sakerna. Dömer aldrig, tar ditt parti, står vid din sida. Du kan ge allt och få ännu mer tillbaka, vad som helst, du vet att det finns någon som aldrig skulle svika dig.
Antag att dina lyckligaste minnen är delade med denna person. Att ni tillsammans känt att ni kan klara vad som helst, oavsett vad det rör sig om. Att även en riktigt stund i detta sällskap är värt mer än en evighet med någon annan. Och trots att ni kanske träffats på riktigt för bara ett litet tag sen, känns det som att ni känt varann i hela ditt liv. Ni vet sånt om varandra som ingen annan vet och aldrig heller kommer att få veta. Alla dagar när du inte är i dennes närhet känns på något sätt tomma. Som att något fattas dig.
Jag är lycklig nog att ha en sån person i mitt liv. Någon som jag alltid kan vända mig till och som ibland, tror jag, förstår mitt virrvarr av tankar bättre än jag själv. Denne har lyssnat i timmar på mig när jag beklagat mig, lycksaligt prisat och nedstämt viskat.
Har visat mig nya sidor av mig själv som jag inte visste att jag hade. Fått mig att känna mig speciell och älskad. Låtit mig hjälpa och få hjälp tillbaka, släppt in mig i sitt liv och själva tagit plats i mitt. Så stor plats att jag inte förstår hur jag innan kunnat vara hel.
Har fått mig att skratta mer än någonsin tidigare, gjort mig bekväm och följt med mig till nya platser med sin arm i min. Fått mig att våga saker jag kanske annars inte skulle och fått mig att förstå hur det känns på riktigt. Att leva.
Denna person är Karin Andersson, min bästa vän och jag älskar henne
Antag att dina lyckligaste minnen är delade med denna person. Att ni tillsammans känt att ni kan klara vad som helst, oavsett vad det rör sig om. Att även en riktigt stund i detta sällskap är värt mer än en evighet med någon annan. Och trots att ni kanske träffats på riktigt för bara ett litet tag sen, känns det som att ni känt varann i hela ditt liv. Ni vet sånt om varandra som ingen annan vet och aldrig heller kommer att få veta. Alla dagar när du inte är i dennes närhet känns på något sätt tomma. Som att något fattas dig.
Jag är lycklig nog att ha en sån person i mitt liv. Någon som jag alltid kan vända mig till och som ibland, tror jag, förstår mitt virrvarr av tankar bättre än jag själv. Denne har lyssnat i timmar på mig när jag beklagat mig, lycksaligt prisat och nedstämt viskat.
Har visat mig nya sidor av mig själv som jag inte visste att jag hade. Fått mig att känna mig speciell och älskad. Låtit mig hjälpa och få hjälp tillbaka, släppt in mig i sitt liv och själva tagit plats i mitt. Så stor plats att jag inte förstår hur jag innan kunnat vara hel.
Har fått mig att skratta mer än någonsin tidigare, gjort mig bekväm och följt med mig till nya platser med sin arm i min. Fått mig att våga saker jag kanske annars inte skulle och fått mig att förstå hur det känns på riktigt. Att leva.
Denna person är Karin Andersson, min bästa vän och jag älskar henne
Lonley Love Game
"If it is true, that Love will never die
The why do the lovers work so hard
to stay Alive?" -the Cardigans
Ja varför är det så? Kärleken är ett spel och alla vill vara med. Men ger man sig in i leken får man leken tåla. Jag trodde att kunde spelreglerna, så många gånger som jag gett tärningarna liv i ett nytt kast. Så många steg jag tagit, knuffar jag gett och fått tillbaka. Ändå känner jag mig som en nybörjare helt plötsligt, hur många steg åt gången? Hur många prickar innan man börjar gå? Finns det rutor där man är säker och hur vet man när man kommit i mål?
Varför förstår jag ingenting nu? Bara för att jag tagit en paus från att verkligen delta, jag kastar tärningen men jag går inte. Jag knuffar omkull andra men faller inte själv. Och nu helt plötsligt vet jag inte om jag står eller redan ligger. Vet inte om en sexa är det bästa eller sämsta, om det för mig närmare eller bara driver mitt mål längre bort. Just nu känns det nästan som att jag hellre står över ett kast än att faktiskt bli slagen till marken och inte vinna något i slutändan...
'Till then <3
The why do the lovers work so hard
to stay Alive?" -the Cardigans
Ja varför är det så? Kärleken är ett spel och alla vill vara med. Men ger man sig in i leken får man leken tåla. Jag trodde att kunde spelreglerna, så många gånger som jag gett tärningarna liv i ett nytt kast. Så många steg jag tagit, knuffar jag gett och fått tillbaka. Ändå känner jag mig som en nybörjare helt plötsligt, hur många steg åt gången? Hur många prickar innan man börjar gå? Finns det rutor där man är säker och hur vet man när man kommit i mål?
Varför förstår jag ingenting nu? Bara för att jag tagit en paus från att verkligen delta, jag kastar tärningen men jag går inte. Jag knuffar omkull andra men faller inte själv. Och nu helt plötsligt vet jag inte om jag står eller redan ligger. Vet inte om en sexa är det bästa eller sämsta, om det för mig närmare eller bara driver mitt mål längre bort. Just nu känns det nästan som att jag hellre står över ett kast än att faktiskt bli slagen till marken och inte vinna något i slutändan...
'Till then <3
På andra sidan gränsen
Min älskade, tycker du inte att du har gått för långt nu? Jag vill absolut inte att du ska tro att jag på något sätt kritiserar ditt beteende, jag förstår om du känner dig åsidosatt eller rent av bortglömd av de som står dig närmast. Du biter dig fast, och är extremt krävande. Klängig och ibland även otrevlig. Du har börjat vända dina bästa vänner bort ifrån dig.
Allra finaste, jag har alltid försvarat dig, saknat dig när du inte är här och alltid uppskattat tiden jag fått med dig, för jag vet att den alltid känns för kort. Jag vill inte säga att jag tröttnat på ditt sällskap men du börjar göra det jobbigt för mig. Du förblindar mig, kväver mig och gör mig försenad till mitt eget liv. Allt är bara du du du. Jag har alltid älskat dig vännen men detta är inte likt dig. Inte likt dig alls.
Du underbara, jag minns när bara själva åsynen av dig gjorde mig barnsligt lycklig och ljudet från dig när jag gick hem om kvällen sände rysningar av välbehag längs min ryggrad. Din karaktäristiska kyla gjorde mig varm och din närvaro gjorde min värld vacker.
Men som sagt käraste, nu har du nog gått lite för långt. Jag kan inte röra mig längre utan att se efter så att jag inte trampar på en öm tå, eller får en själv. Allt måste anpassas så att det fungerar och accepteras av dig. Nu ska vi spendera ännu ett lov tillsammans men efter det kanske vi ska ta en paus?
För hur mycket jag än älskar dig, min vackra, gnistrande snö, nu börjar din närvaro hos mig och på vägarna hota att försena mitt körkort...
Allra finaste, jag har alltid försvarat dig, saknat dig när du inte är här och alltid uppskattat tiden jag fått med dig, för jag vet att den alltid känns för kort. Jag vill inte säga att jag tröttnat på ditt sällskap men du börjar göra det jobbigt för mig. Du förblindar mig, kväver mig och gör mig försenad till mitt eget liv. Allt är bara du du du. Jag har alltid älskat dig vännen men detta är inte likt dig. Inte likt dig alls.
Du underbara, jag minns när bara själva åsynen av dig gjorde mig barnsligt lycklig och ljudet från dig när jag gick hem om kvällen sände rysningar av välbehag längs min ryggrad. Din karaktäristiska kyla gjorde mig varm och din närvaro gjorde min värld vacker.
Men som sagt käraste, nu har du nog gått lite för långt. Jag kan inte röra mig längre utan att se efter så att jag inte trampar på en öm tå, eller får en själv. Allt måste anpassas så att det fungerar och accepteras av dig. Nu ska vi spendera ännu ett lov tillsammans men efter det kanske vi ska ta en paus?
För hur mycket jag än älskar dig, min vackra, gnistrande snö, nu börjar din närvaro hos mig och på vägarna hota att försena mitt körkort...
Sista chansen
Är man vuxen när man inte längre är tonåring? Är det då man inte längre får mildare straff när man glömt något viktigt, eller när man gjort något riktigt dumt? Är det då man verkligen måste börja ta ansvar för sig själv och alla sina handlingar, föremål, kläder och krukväxter? Ska man börja pensionsspara och faktiskt hålla koll på hur man skattar, vem man ska rösta på i valet och att alla strumpor som hamnat i tvättmaskinen kommer ut igen?
Isåfall kommer jag bli en fruktansvärt dålig vuxen...
Från och med imorgon har jag bara ett år kvar att lära mig allt det där som vuxna kan. Att ta till mig kunskapen om regeringen, dammsugaren och ordval. Jag kan inte ens tvätta. Har aldrig sorterat och lagt i en tvätt i hela mitt liv. Endast ett år kvar av okunskap och dammtussar i hörnen. Hur ska jag kunna bli vuxen? Det finns så mycket jag funderar på, saker jag inte vet hur man gör...
Åt vilket håll ska man skrapa rutan på bilen när det är snö?
Vem har rätt av Mona och Freddie?
Skulle man kunna städa ett hus, laga mat och göra sig festfin på en enda dag?
Finns det verkligen inga spöken?
Hur vet man vilket håll som är norr och vilket som är söder?
Vart handlar man kläder när man är vuxen?
Vad är hippt och vad är klippt?
Får man ha knallrosa nagellack på jobbet?
Hur vet man att man verkligen kommer att älska sina barn?
Vilken dag kommer sopbilen?
och hur länge kan man egentligen spara en paprika?
Hur håller man en blomma vid liv i mer än en månad?
När vet man att man lyckats med sitt liv och vad gör man om man inte gjort det?
Men viktigaste av allt: Kommer man vara samma person när man är färdig som man var på vägen dit?
Lilla Landet Lagom
Idag när jag vaknade snöade det igen. Nu har min del av Sverige varit vitt i mer än en hel månad. Vi har haft den vinter vi längtat efter så länge, i så många år. En vit jul, ett vitt nytt år och det varar kanske ända fram till påska? Men det är inte sant! Mer snö nu? Näh jag orkar tamejfaaaaaan inte mer! Vart jag än går hör jag folk klaga på att det är kallt, blött, jobbigt att gå, you name it. Suckar, stönar och himlar med ögonen. Visst kära vänner, det är helt upp till er att beklaga er över snön, men jag vill minnas att samma suckar, stön och himlande ögon användes i mitten av november när marken var bar. Kommer det ingen snö snart så flyttar jag! Man borde åka till Nordpolen över vintern så man iallafall får lite snö.
Är detta typiskt svenskt? Vi klagar högljutt på vår tillvaro men ändras den, ja då var det bättre förr! På sommaren är det för varmt när det är soligt, skitväder när värmen försvunnit. Vintern kan dra dit pepparn växer om det inte är pulkaväder, men när kraven väl uppfylls stannar vi ändå inne med förklaringen att utsidan är för kall. Är det bara jag som hittat mönstret?
Detta fenomen är inte svenskt, det verkar snarare vara mänskligt. Är det inte så egentligen att själva längtan och önskan efter något specifikt är mer spännande än själva föremålet? Ett barn som önskat sig en leksak tröttnar snart när de fått den och börjar istället tråna efter något nytt. Samma sak händer när vi blir äldre, bara med andra föremål. Vi längtar efter sommaren, en ny klänning, resan till solen eller konserten nästa månad.
Kanske kräver människor stor variation för att känna sig tillfreds. Eftersom naturen inte förser oss med det längtar vi. Å andra sidan kanske det är själva längtan som är det viktigaste? Kanske är det så vi får utlopp för vår fantasi när vi blir äldre... Så kanske ska jag inte irritera mig på människor som är trötta på vintern, det är viktigt för dem att längta. Under tiden kan jag också längta efter att de ska hålla tyst
Untill then <3
Är detta typiskt svenskt? Vi klagar högljutt på vår tillvaro men ändras den, ja då var det bättre förr! På sommaren är det för varmt när det är soligt, skitväder när värmen försvunnit. Vintern kan dra dit pepparn växer om det inte är pulkaväder, men när kraven väl uppfylls stannar vi ändå inne med förklaringen att utsidan är för kall. Är det bara jag som hittat mönstret?
Detta fenomen är inte svenskt, det verkar snarare vara mänskligt. Är det inte så egentligen att själva längtan och önskan efter något specifikt är mer spännande än själva föremålet? Ett barn som önskat sig en leksak tröttnar snart när de fått den och börjar istället tråna efter något nytt. Samma sak händer när vi blir äldre, bara med andra föremål. Vi längtar efter sommaren, en ny klänning, resan till solen eller konserten nästa månad.
Kanske kräver människor stor variation för att känna sig tillfreds. Eftersom naturen inte förser oss med det längtar vi. Å andra sidan kanske det är själva längtan som är det viktigaste? Kanske är det så vi får utlopp för vår fantasi när vi blir äldre... Så kanske ska jag inte irritera mig på människor som är trötta på vintern, det är viktigt för dem att längta. Under tiden kan jag också längta efter att de ska hålla tyst
Untill then <3
Upprepande Uppretande
Såg honom direkt när jag kom in på dansgolvet. Långt, lite emostylat mörkbrunt hår och bruna ögon. Perfekt kram och kysshöjd och iklädd självsäkra rörelser när han tog sig fram bland allt folk. Djupblå jeans och en svart tröja. Perfekt färg, I'm all up for this sinful business... Var inte sen att besvara intresserade blickar som kom från hans håll. Le, blinka och med ett flirtigt öga syna uppifrån, ner och upp igen. Jag kan alla tricksen och jag kan säga såhär mycket: han kunde dem med
Musiken triggar, ljusen blinkar och visar alla i smickrande, rött ljus. Jag höll koll men kan inte hävda att jag märkte hur snabbt han närmade sig. Plötsligt en hand på min höft och läppar mot mitt öra. Spretigt hår i min ögonvrå och ett leende spred sig över mitt ansikte. Seger. Stolthet och en själförtroendeboost. Jag anstränger mig mer. Rör höfterna, slänger med håret så att min tatuering syns for sure. Hans hand får sällskap av den andra. Placerar den ena på mitt midjeskärp och den andra rör sig bestämt upp och greppar min vänstra axel. Han vänder mig. Djupa mörka ögon och precis som jag trodde, perfekt kysslängd. Hans vältränade kropp så nära min och äntligen är hans läppar runt mina. Bara en puss. En genteman tänker jag och börjar reta honom. Teaser som jag är har jag inte svårt att lyckas. När jag lutar mig närmre, håller lätt i kragen på hans skjorta, ser honom i ögonen vet jag att han är fast. En hand upp på min tatuering, en annan djup i min svank. Händerna pressar mig mot honom
Vansinnigt ansikte mot hans öra. En blond kompis till honom uppenbarligen med blixtrande ögon och varnade kroppspråk fräser åt honom att han ska ge fan. Fortfarande tryckt mot honom frågar jag vad kille sa. De bruna ögonen tvekar, rodnad på hans kinder. "Alltså det är ju såhär va.... eeeehm.." Han biter sig i läppen "Jag har ju flickvän" Höjer mina ögonbryn och drar mig undan. "Men alltså skit samma!" Tillägger han snabbt och vill hålla kvar mig.
Eh Excuse me!? Vaddå skit samma? Hur dum i huvudet är inte du på en skala? Sliter hans händer från mig och går snabbt iväg. Ville leta upp kompisen och verkligen berätta vilken fantastisk vän han är som ändå säger ifrån när han var på väg att svika sin flickvän, men den blonde var borta och jag kom inte precis ihåg hur han såg ut. Så jag bara gick
Irriterad, nej vansinnig över att än en gång blivit utsatt för en kille som inte kan hålla sig till en. Visst kan man se det som att jag gjorde ett bra jobb eftersom han föll för det, trots att han var upptagen. Men jag kan verkligen inte göra det. För får hans tjej reda på vad som hänt kommer jag vara den där jävla subban som flirtade med, och tvingade sig på hennes kille. För det är så han kommer beskriva det. Och fast jag vet att sådant inte är fallet, att det faktiskt är han som är ett svin, kan jag inte låta bli att fundera på om det är mitt fel. Att jag drar dessa äckliga killar till mig. Vilket min logik säger till mig skulle vara konstigt eftersom jag aldrig gjort det innan.
Trots denna vetskap kan jag inte undgå att undra om det är mig det är fel på?
Musiken triggar, ljusen blinkar och visar alla i smickrande, rött ljus. Jag höll koll men kan inte hävda att jag märkte hur snabbt han närmade sig. Plötsligt en hand på min höft och läppar mot mitt öra. Spretigt hår i min ögonvrå och ett leende spred sig över mitt ansikte. Seger. Stolthet och en själförtroendeboost. Jag anstränger mig mer. Rör höfterna, slänger med håret så att min tatuering syns for sure. Hans hand får sällskap av den andra. Placerar den ena på mitt midjeskärp och den andra rör sig bestämt upp och greppar min vänstra axel. Han vänder mig. Djupa mörka ögon och precis som jag trodde, perfekt kysslängd. Hans vältränade kropp så nära min och äntligen är hans läppar runt mina. Bara en puss. En genteman tänker jag och börjar reta honom. Teaser som jag är har jag inte svårt att lyckas. När jag lutar mig närmre, håller lätt i kragen på hans skjorta, ser honom i ögonen vet jag att han är fast. En hand upp på min tatuering, en annan djup i min svank. Händerna pressar mig mot honom
Vansinnigt ansikte mot hans öra. En blond kompis till honom uppenbarligen med blixtrande ögon och varnade kroppspråk fräser åt honom att han ska ge fan. Fortfarande tryckt mot honom frågar jag vad kille sa. De bruna ögonen tvekar, rodnad på hans kinder. "Alltså det är ju såhär va.... eeeehm.." Han biter sig i läppen "Jag har ju flickvän" Höjer mina ögonbryn och drar mig undan. "Men alltså skit samma!" Tillägger han snabbt och vill hålla kvar mig.
Eh Excuse me!? Vaddå skit samma? Hur dum i huvudet är inte du på en skala? Sliter hans händer från mig och går snabbt iväg. Ville leta upp kompisen och verkligen berätta vilken fantastisk vän han är som ändå säger ifrån när han var på väg att svika sin flickvän, men den blonde var borta och jag kom inte precis ihåg hur han såg ut. Så jag bara gick
Irriterad, nej vansinnig över att än en gång blivit utsatt för en kille som inte kan hålla sig till en. Visst kan man se det som att jag gjorde ett bra jobb eftersom han föll för det, trots att han var upptagen. Men jag kan verkligen inte göra det. För får hans tjej reda på vad som hänt kommer jag vara den där jävla subban som flirtade med, och tvingade sig på hennes kille. För det är så han kommer beskriva det. Och fast jag vet att sådant inte är fallet, att det faktiskt är han som är ett svin, kan jag inte låta bli att fundera på om det är mitt fel. Att jag drar dessa äckliga killar till mig. Vilket min logik säger till mig skulle vara konstigt eftersom jag aldrig gjort det innan.
Trots denna vetskap kan jag inte undgå att undra om det är mig det är fel på?
Dagens Sanning
Mitt största hinder är jag själv. Det insåg jag idag när jag satte mig med den första sidan i min nya, mycket tunnare än den tidigare, mattebok. Matte E. När jag började gymnasiet som liten etta med långt hår och stora förväntningar verkade tanken på detta overklig. Ska jag läsa matte E? Den högsta matte kursen som finns här på skolan, jag som inte ens gillar eller är bra på matte. Där kom det. Jag trodde inte att jag kunde klara det. Bara vägen dit, vägen som ledde genom a, b, c och d mattelanden kändes alldeles för farlig. För svår. För mycket för mig.
Nu står jag här. Jag kan nästan ana slutet på min matteera på Porthälla och det var inte så svårt som jag först trodde. Visst har jag fått kämpa och visst har jag gråtit i panik och tänkt "Detta går inte, det är för mycket!" Men sedan har jag tagit mig i kragen och jag har klarat det. Jag har inte bara gått igenom de kurser jag måste med bra resultat, jag har även samlat på mig extra val och många fler poäng. Ändå fast jag sitter här och skriver ner vad jag har åtsadkommit lär tanken att det är för svårt för mig flyga genom mitt huvud nästa gång jag stöter på något svårt.
Jag önskar att jag kunde belönats med det självförtroende andra verkar ha. Att den avslappnade, allt ordnar sig nog attityden kunnat fastna på mig om jag var i närheten tillräckligt länge. Men det gör den inte. Jag står kvar utan och fortsätter att bli lika glad och framförallt överraskad när jag kammar hem ännu ett mvg i Fysik B. För det är också en svår kurs. Enligt många den svåraste man kan läsa på gymnasiet. Jag har goda chanser på högsta betyg i den men ändå kan jag inte inse att jag är bra på det. Jag antar att jag tror att det bara är tur.
Med detta i åtanke har jag skapat mig ett nytt, något försenat nyårslöfte. Året 2010 ska jag börja, och fortsätta för all framtid, att tro mer på mig själv. För när jag tänker efter är jag faktiskt himla bra. Och matten?
I rocked the first page baby! Och jag tänker fortsätta i samma stil.
Untill then <3
Att vara vuxen?
Jag har facinerats, förundrats och äcklats av er den senaste tiden. Hur kan ni vara sådana ögontjänare? Hur kan ni så blindt följa orden "Det man inte ser, lider man inte av"? Kanske är det sant att den ni borde vara ärliga och trogna mot inte märker, eller ens känner av vad ni har gjort. Kanske lider inte han eller hon på grund av det löften dni bryter och har brutit. Men varför lider inte ni!?
Jag blir rasande. Att en kille klämmer på mig när han sitter brevid i soffan på Bryggeriet mest hela tiden kan jag leva med. Att han kallar mig för extremt snygg tjej och kysser mig på kinden och vill avancera har jag inga problem med, mer än att det är lite cheesy. Men att han sedan addar mig på Facebook och hans Logg visar att han har ett förhållande med nån tjej som är lyckligt ovetande om vad han gör när hon inte är med...det har jag riktigt stora problem med!
Jag blir rasande. Inte bara för vad han gör mot henne utan i vilken sits han sätter mig i. Jag är inte en betraktare, jag sitter inte snällt brevid med benen i kors och betraktar sånt jag inte gillar. Men å andra sidan skäms jag också över honom. Hatar att jag inte ifrågasatte, men vem gör det? Vem skulle anta något annat än att han var en vuxen människa med tillräckligt hög IQ nivå och moral att själv fatta rätta beslut?
Jag antar att några inte blir mogna ens när de precis fyllt arton... Vissa kanske aldrig
Det värsta är ändå att jag tappar tron på Kärlek. Är det såhär killar beter sig när de är ute, då vill jag inte ha någon. Hur ska jag kunna lita på någon när jag ser hur de beter sig när deras andra hälft inte ser på? Dör respekten i samma veva som vakten nickan godkännande och släpper in? Stannar det på utsidan och fryser tills vederbörande stapplar ut igen, andas in det, ryser och skyndar sig hem. Kramar och myser lite extra med sin bortglömda partner innan de somnar. Som för att göra bot för sitt ruttna beteende.
Tro det eller ej, men det räcker inte för mig...
Jag är på jakt efter den äkta varan och finns inte den att hitta. Då är jag faktiskt hellre utan...
'Till then <3
Jag blir rasande. Att en kille klämmer på mig när han sitter brevid i soffan på Bryggeriet mest hela tiden kan jag leva med. Att han kallar mig för extremt snygg tjej och kysser mig på kinden och vill avancera har jag inga problem med, mer än att det är lite cheesy. Men att han sedan addar mig på Facebook och hans Logg visar att han har ett förhållande med nån tjej som är lyckligt ovetande om vad han gör när hon inte är med...det har jag riktigt stora problem med!
Jag blir rasande. Inte bara för vad han gör mot henne utan i vilken sits han sätter mig i. Jag är inte en betraktare, jag sitter inte snällt brevid med benen i kors och betraktar sånt jag inte gillar. Men å andra sidan skäms jag också över honom. Hatar att jag inte ifrågasatte, men vem gör det? Vem skulle anta något annat än att han var en vuxen människa med tillräckligt hög IQ nivå och moral att själv fatta rätta beslut?
Jag antar att några inte blir mogna ens när de precis fyllt arton... Vissa kanske aldrig
Det värsta är ändå att jag tappar tron på Kärlek. Är det såhär killar beter sig när de är ute, då vill jag inte ha någon. Hur ska jag kunna lita på någon när jag ser hur de beter sig när deras andra hälft inte ser på? Dör respekten i samma veva som vakten nickan godkännande och släpper in? Stannar det på utsidan och fryser tills vederbörande stapplar ut igen, andas in det, ryser och skyndar sig hem. Kramar och myser lite extra med sin bortglömda partner innan de somnar. Som för att göra bot för sitt ruttna beteende.
Tro det eller ej, men det räcker inte för mig...
Jag är på jakt efter den äkta varan och finns inte den att hitta. Då är jag faktiskt hellre utan...
'Till then <3
Är det ett skämt?
Hur hamnade jag här? Hur kunde jag låta mig gå såhär långt. Jag tror jag är besatt. På tre olika sätt, av tre olika personer. Starkt ogillande, furious anger och uppgiven besvikelse. Tre olika personer som betytt olika mycket för mig och som alla fått varsinn dag att kretsa i mina tankar. Med alla tänker jag: Vad i hela helvetet har jag gjort!? Med alla ångrar jag mig. En för att jag inte vill ha det som blivit, en för att jag nu inte vet vad som kommer att vara och den sista för att det nu antagligen inte blir nånting alls.
Jag skulle aldrig ha låtit det ske. Skulle blundat för tecknen och tagit mitt förnuft till fånga innan det blev som det har blivit. Skulle struntat i problemen jag trodde att jag skulle kunna lösa och istället tagit itu med dem ensam. Nu har jag det såhär, vart enda litet ljud irriterar mig, vid varje rörelse, vid varje försök till kontakt vill jag skrika och gorma att lämnar du fan mig inte ifred kommer jag, so help me God, kasterera dig! Och det är inget trevliga människor gör. Och jag är väl en trevlig människa? Eller...?
Jag skulle inte gått med på det. Skulle stannat vid första varningsblinkersen och ställt mig på bromsen. Vad fan gör du egentligen? Borde kommit ur min mun. Jag borde inte ha skrattat. Inte spelat med. Varit tydligare när jag tog avstånd. Stått på mig och släppt en dräpande, självsäker kommentar, inte mesat fram vad jag försökte säga.
Helvete. Nu kan det inte bli normalt, kanske aldrig någonsin. Även om jag vet nu att det inte är redo att vara normalt ännu, trots att det gått ganska lång tid, så lär det ju ta ännu mer tid denna gången.
Jag borde inte velat vara mystiskt. Borde fattat att när det är alkohol inblandat blir minnet som ett durkslag och det jag sa var mindre än en spaghetti, det skulle rinna ut. Jag borde inte haft så bråttom att gå. Skulle stannat och fyrat av bländande leenden, kanske skrivit in mitt namn istället för att hoppas på att jag var tillräckligt originell för att kommas ihåg. Vad är det för fel på telefonnummer? Vem i hela hallongrottan ger ut sin Facebook istället när man blir uppraggad? Jo det gör jag.... Får jag några applåder? Tackar tackar...
Men det jag stör mig mest på, det är mig själv. Jag borde inte tycka att det är en sån big deal. För det är det inte. Egentligen kanske jag borde vara glad att det händer mig så mycket... Men när det mest blir dåliga utslag är det svårt att gilla läget. Ni får ursäkta men nu glömmer jag detta.
Jag ska försöka tagga ner och inte dela ut evil eyes till allt du gör.
Jag ska ge dig tid att komma över det här och försöka glömma att det var ett oanständigt förslag.
Jag ska sluta hoppas på en addition varje gång jag loggar in på Facebook och nästa gång jag träffar dig ska jag slänga mitt nummer i skallen på dig.
'Till then <3
Jag skulle aldrig ha låtit det ske. Skulle blundat för tecknen och tagit mitt förnuft till fånga innan det blev som det har blivit. Skulle struntat i problemen jag trodde att jag skulle kunna lösa och istället tagit itu med dem ensam. Nu har jag det såhär, vart enda litet ljud irriterar mig, vid varje rörelse, vid varje försök till kontakt vill jag skrika och gorma att lämnar du fan mig inte ifred kommer jag, so help me God, kasterera dig! Och det är inget trevliga människor gör. Och jag är väl en trevlig människa? Eller...?
Jag skulle inte gått med på det. Skulle stannat vid första varningsblinkersen och ställt mig på bromsen. Vad fan gör du egentligen? Borde kommit ur min mun. Jag borde inte ha skrattat. Inte spelat med. Varit tydligare när jag tog avstånd. Stått på mig och släppt en dräpande, självsäker kommentar, inte mesat fram vad jag försökte säga.
Helvete. Nu kan det inte bli normalt, kanske aldrig någonsin. Även om jag vet nu att det inte är redo att vara normalt ännu, trots att det gått ganska lång tid, så lär det ju ta ännu mer tid denna gången.
Jag borde inte velat vara mystiskt. Borde fattat att när det är alkohol inblandat blir minnet som ett durkslag och det jag sa var mindre än en spaghetti, det skulle rinna ut. Jag borde inte haft så bråttom att gå. Skulle stannat och fyrat av bländande leenden, kanske skrivit in mitt namn istället för att hoppas på att jag var tillräckligt originell för att kommas ihåg. Vad är det för fel på telefonnummer? Vem i hela hallongrottan ger ut sin Facebook istället när man blir uppraggad? Jo det gör jag.... Får jag några applåder? Tackar tackar...
Men det jag stör mig mest på, det är mig själv. Jag borde inte tycka att det är en sån big deal. För det är det inte. Egentligen kanske jag borde vara glad att det händer mig så mycket... Men när det mest blir dåliga utslag är det svårt att gilla läget. Ni får ursäkta men nu glömmer jag detta.
Jag ska försöka tagga ner och inte dela ut evil eyes till allt du gör.
Jag ska ge dig tid att komma över det här och försöka glömma att det var ett oanständigt förslag.
Jag ska sluta hoppas på en addition varje gång jag loggar in på Facebook och nästa gång jag träffar dig ska jag slänga mitt nummer i skallen på dig.
'Till then <3
Närmare ändå
Att försöka skriva utan att ha något att skriva om är nog det värsta man kan göra. Eller iallafall det värsta jag kan göra. Varje gång jag inte har en klar tanke med inlägget hamnar jag runt om kärleken. Jag vet egentligen inte varför jag hakat upp mig på det. Kanske för att jag är likt många andra en smygromantiker?
Jag vill inte ha smäktande sonetter sjungna i mitt öra varje morgon när jag vaknar, inte heller ett fång rosor skickade till jobbet varje vecka. Jag trånar inte efter långa middagar i skenet av stearinljus, avnjutna under absolut ögonkontakt, eller att älska så ömt, så innerligt och så långsamt att de svala vita bomullslakanen fortfarande är fräscha och utan en skrynkla när det är färdigt.
Nej jag vill inte ha normen för romantik. Det är gjort, gammalt, tjatigt. Jag vill ha de retsamma, intelligensmätande gliringarna. En snöboll i ryggen när det för en gångs skull är snö i Sverige. En brottningsmatch i sängen som inte handlar om något annat än att få övertaget och bästa förutsättningar för att kittlas. Jag vill ha det som får mig att skratta. För att skratta är närhet och för mig är närhet också kärlek.
Jag söker balansen. I en utopi skulle jag ena stunden kunna sitta mitt emot i soffan, läsa en bok, inte säga något, inte röra varandra och det skulle vara underbart. Det skulle vara äkta närhet. Avslappnad, ren närhet. Inte något man behöver skedliggning, handhållning eller hårpillning för. Det skulle räcka med en blick över boksidan, in i ögonen för att veta.
I nästa stund vill jag massera, krama, nästintill krypa under hans skinn bara för att jag inte vet något sätt att visa just hur mycket närmare jag vill komma. En millimeter är för mycket, en tusendelsmillimeter är för mycket. Inte ens i en vakuumförpackad påse skulle jag kunna komma nära nog.
Jag kräver psykisk och fysisk närhet. Inte nödvändigtvis allt på samma gång men det ska finnas där. Jag kräver ett liv med toppar och dalar, med lyckorusande stunder och vansinniga gräl. Jag kräver osämja och olikheter. Jag kräver spänningen som detta ger och närheten som kommer när man klarar det.
Jag kräver Kärleken som får ordet Älska att vara för fjuttigt
Nednött
Jag brukade vara stark, brukade bära huvudet högt. Lät problemen rinna av, lösta. Nu hopar de sig runt, stänger in mig. Det tär att alltid kräva mer och mer och mer av mig själv. Att ställa högre krav varje gång. Skapa traditioner av bra saker som hänt flera gånger innan. Inte tycka att något sämre duger. Nästan räkna med bättre resultat varje gång, besvikelsen svider när det inte blir så.
Skolan, träningen jobben och önskan att hinna med alla mina vänner gör det svårt att priorietera och jag stressar hela veckorna för att hinna med allt jag vill göra. Och det är precis det som är problemet. Jag vill göra allt. Jag behöver göra det. Live hard, die young...but not yet I'd prefer.
Jag har aldrig gått in i väggen. Aldrig bränt ut mig eller stressat så att jag känt att nej nu går det inte längre. Fast det blir svårt att sova när tankarna på hur jag ska klara, kunna betala, hinna med allt dansar i mitt huvud. Och fast jag varje morgon egentligen vill stanna kvar i sängen och sova ett år. Jag klarar det. Jag har gjort det förr.
Kanske ser jag detta på fel sätt. Jag ser det som flera berg på mina axlar när jag kämpar med matten och jobbet, men som en utmaning när jag sitter här stilla vid datorn. Jag har klarat det förr, ännu ett bevis på hur jag alltid förväntar mig att klara sånt jag klarat innan. Detta är min största utmaning någonsin...det är tyngre än nånsin men samtidigt, om jag klarar detta. Ja då klarar jag tamejfan allt!
Untill Later <3
Skolan, träningen jobben och önskan att hinna med alla mina vänner gör det svårt att priorietera och jag stressar hela veckorna för att hinna med allt jag vill göra. Och det är precis det som är problemet. Jag vill göra allt. Jag behöver göra det. Live hard, die young...but not yet I'd prefer.
Jag har aldrig gått in i väggen. Aldrig bränt ut mig eller stressat så att jag känt att nej nu går det inte längre. Fast det blir svårt att sova när tankarna på hur jag ska klara, kunna betala, hinna med allt dansar i mitt huvud. Och fast jag varje morgon egentligen vill stanna kvar i sängen och sova ett år. Jag klarar det. Jag har gjort det förr.
Kanske ser jag detta på fel sätt. Jag ser det som flera berg på mina axlar när jag kämpar med matten och jobbet, men som en utmaning när jag sitter här stilla vid datorn. Jag har klarat det förr, ännu ett bevis på hur jag alltid förväntar mig att klara sånt jag klarat innan. Detta är min största utmaning någonsin...det är tyngre än nånsin men samtidigt, om jag klarar detta. Ja då klarar jag tamejfan allt!
Untill Later <3
Konsekvent Konsekvens
Flimmer framför ögonen. Benen, armarna, kroppen lyder inte längre. Huvudet smärtar som aldrig förr och hörseln försvinner. Jag måste sätta mig.
Ett par ben närmar sig, förstår att ägaren till benen säger något men jag hör inte vad. Försöker förklara för den. "Jag hör inget, lock för öronen..." Svarta och vita fläckar dansar för ögonen och dagens lunch hotar att komma ut igen. Det här går inte... Jag svimmar. Jag hatar att svimma. Hatar hjälplösheten när min egen kropp vänder sig emot mig. Förråder mig. Stjälper mig.
Kämpar emot med citronvatten, djup andning och låg placering på golvet. Tänker happy thoughts som "Jag kan klara det här! Det är bara fyra timmar...fyra timmar...fyra...det går inte..." Fyra timmar i högt tempo, det fixar jag bara inte. Jag kan inte övertala min kropp att resa sig upp eller mina ögon att se förbi fläckarna i mitt synfält. Klarar inte att vinna detta, man kan inte vinna över sig själv. Inte på det här sättet. Slår in mammas nummer på telefonen, idag igen. För det är inte första gången jag upplever detta, igår hände samma sak. Jag kan inte vinna detta...det går inte...
Min kropp har den värsta allierade man kan tänka sig. En bandit som härjat i tidningarna så gott som ett halvår. Efterfrågan på uslingen, panik över att den aldrig kommer. Att det ska behöva ta sån tid? Tänk att jag har väntat på detta. Frivilligt utsatt mig för det, låtit det ta besittning i min kropp. Låtit den bli en del av mig. En del av mitt allra heligaste, i det som gör mig till mig, det som gör mig unik.
Jag ger upp, kapitulerar. Viker mig för min segrande kropp och låter mamma köra mig hem. Väl hemma under världens bästa filt i soffan förundras jag över hur något som är menat att hålla mig frisk istället gör mig sjuk...
Ett par ben närmar sig, förstår att ägaren till benen säger något men jag hör inte vad. Försöker förklara för den. "Jag hör inget, lock för öronen..." Svarta och vita fläckar dansar för ögonen och dagens lunch hotar att komma ut igen. Det här går inte... Jag svimmar. Jag hatar att svimma. Hatar hjälplösheten när min egen kropp vänder sig emot mig. Förråder mig. Stjälper mig.
Kämpar emot med citronvatten, djup andning och låg placering på golvet. Tänker happy thoughts som "Jag kan klara det här! Det är bara fyra timmar...fyra timmar...fyra...det går inte..." Fyra timmar i högt tempo, det fixar jag bara inte. Jag kan inte övertala min kropp att resa sig upp eller mina ögon att se förbi fläckarna i mitt synfält. Klarar inte att vinna detta, man kan inte vinna över sig själv. Inte på det här sättet. Slår in mammas nummer på telefonen, idag igen. För det är inte första gången jag upplever detta, igår hände samma sak. Jag kan inte vinna detta...det går inte...
Min kropp har den värsta allierade man kan tänka sig. En bandit som härjat i tidningarna så gott som ett halvår. Efterfrågan på uslingen, panik över att den aldrig kommer. Att det ska behöva ta sån tid? Tänk att jag har väntat på detta. Frivilligt utsatt mig för det, låtit det ta besittning i min kropp. Låtit den bli en del av mig. En del av mitt allra heligaste, i det som gör mig till mig, det som gör mig unik.
Jag ger upp, kapitulerar. Viker mig för min segrande kropp och låter mamma köra mig hem. Väl hemma under världens bästa filt i soffan förundras jag över hur något som är menat att hålla mig frisk istället gör mig sjuk...
Påtaglig Miljöpåverkan
Idag har det regnat precis hela dagen. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att påverkas av vädret. Mitt humör sjunker också i samma tak som regndropparna och kraschlandar på gatan där folk i sin tur trampar på dem. Men jag blir inte bara nere för att inte solen skiner när hösten går mot vinter. Jag kan inte låta bli att tänka på att varje regndroppe egentligen borde vara en gnistrande snöflinga...
Skenhelig
Körkonsert igår och vanligt rep idag. Hela tiden omgiven av folk som tror. Som prisar, som hyllar. Alla utom jag. Texterna och alla fraser som klingar så rent, så äkta. De berör mig. Gör mig nästintill salig och lycklig. Jag känner mig helt plötsligt inte ensam. Vi är många. Vi sjunger, vi mässar. De tror, men inte jag.
Varför kan inte jag också göra det? Varför kan inte jag också få känna att jag verkligen menar det jag sjunger. "You created me Lord, so use me as I am." "Tell me what you want me to do, and I'll do your will." "Joyful, joyful Lord, we adore Thee." Varför avgudar inte jag, varför kan jag inte tänka mig att ge upp allt som är jag för att tjäna? Varför kan jag inte känna, i mina mörkaste stunder att jag har någon som bär mig. Någon som vakar, hjälper och älskar mig? När jag älskar, dyrkar att sjunga gospel, varför kan jag då inte mena orden? När det är vad jag vill mest av all... Varför tror jag inte?
Jag ryser ändå in i själen när kyrkan fylls av röster. Röster som tillber, röster som lovprisar och älskar. Stämmor som stilla rör vid varje ton. Ögon som glöder av lycka. Hjärtan som tror. Men inte mitt. Hur mycket jag än vill så går det inte. Varför sjunger jag gospel om jag inte tror? Vem är jag att ta en plats bland dem och klämma i utan samma övertygelse? Jag tror att om det finns en Gud måste han höra oss. Höra dem som lyfter taket med sin troende röst. Känner mig som en hycklare brevid dem. Vill vara en av dem, försöker vara en av dem... men lyckas inte.
Varför kan inte jag också göra det? Varför kan inte jag också få känna att jag verkligen menar det jag sjunger. "You created me Lord, so use me as I am." "Tell me what you want me to do, and I'll do your will." "Joyful, joyful Lord, we adore Thee." Varför avgudar inte jag, varför kan jag inte tänka mig att ge upp allt som är jag för att tjäna? Varför kan jag inte känna, i mina mörkaste stunder att jag har någon som bär mig. Någon som vakar, hjälper och älskar mig? När jag älskar, dyrkar att sjunga gospel, varför kan jag då inte mena orden? När det är vad jag vill mest av all... Varför tror jag inte?
Jag ryser ändå in i själen när kyrkan fylls av röster. Röster som tillber, röster som lovprisar och älskar. Stämmor som stilla rör vid varje ton. Ögon som glöder av lycka. Hjärtan som tror. Men inte mitt. Hur mycket jag än vill så går det inte. Varför sjunger jag gospel om jag inte tror? Vem är jag att ta en plats bland dem och klämma i utan samma övertygelse? Jag tror att om det finns en Gud måste han höra oss. Höra dem som lyfter taket med sin troende röst. Känner mig som en hycklare brevid dem. Vill vara en av dem, försöker vara en av dem... men lyckas inte.
Från till något helt annat
Ögonen hotade att gå igen cirkus femhundrasjuttioelva gånger idag. Satt uppe till efter tolv och brottades med en äcklig fysikfråga tillsammans med världens bästa pappa. När jag sedan lämnade in skiten kläcker läraren ur sig att "så komplicerat hade man ju inte behövt göra det"! Tack kära du, då vet jag!
Trodde dagen skulle bli pain, pure pain. Trött, sjuk och allmänt seg plus lång dag i skolan och så grädde på moset: Jobb till nio. Känns inte som direkt humörhöjande grejer men konstigt nog var det det. Jag vet inte om det beror på att jag håller på att bli frisk, högen med skolarbete har snarare blivit en grop eller att jag får vara ledig i helgen, men jag är LYCKLIG
Funderar på om snön som föll idag och som faktiskt la sig, en stund, hemma hos mig kan ha med mitt leende att göra. Vanligtvis gör åsynen av snö mig extremt sugen på att åka skidor, eller nu sista året snowboard. Det gör nästan fysiskt ont inuti när jag tänker på att det är flera, flera veckor kvar tills jag får känna lukten av is och åter förundras över att jag faktiskt kan åka bräda nu. Kan iallafall trösta mig med att jag kommer att få göra det!
Jag vill ha knarret under mina skor. Vill se kontrasten mellan den svarta mockan på mina fin-uggs mot den vita marken. Vill hålla huvudet varmt i min Mössterich och hålla någon i handen. Det bästa med vintern är att man kan ha stora vantar, och det bästa med stora vantar är att man i den får plats med sin hand och någon annans. Och jag vill strosa runt utan mål med ett bra sällskap tills det blir för kallt och varm choklad är himlen.
Åter, igen kommer jag tillbaka till att skriva om kärlek. Men det är kanske det viktigaste av allt? Kärleken kanske är allt. Jag filosoferar inte speciellt mycket om den på dagarna. Då är jag upptagen med annat; ögonkontakt med den snygga killen i bamba eller att med skräckblandad förtjusning sitta och vänta på att han på gymmet ska vända sig och se mig rakt i ögonen, snurrar håret och övar på bländade leenden.
Det är nu på kvällen som jag känner att allt det där egentligen inte spelar så stor roll. Det är nu som det hade varit så underbart att slänga iväg ett godnatt sms och få ett svar som säger "Detsamma, jag älskar dig <3"
Trodde dagen skulle bli pain, pure pain. Trött, sjuk och allmänt seg plus lång dag i skolan och så grädde på moset: Jobb till nio. Känns inte som direkt humörhöjande grejer men konstigt nog var det det. Jag vet inte om det beror på att jag håller på att bli frisk, högen med skolarbete har snarare blivit en grop eller att jag får vara ledig i helgen, men jag är LYCKLIG
Funderar på om snön som föll idag och som faktiskt la sig, en stund, hemma hos mig kan ha med mitt leende att göra. Vanligtvis gör åsynen av snö mig extremt sugen på att åka skidor, eller nu sista året snowboard. Det gör nästan fysiskt ont inuti när jag tänker på att det är flera, flera veckor kvar tills jag får känna lukten av is och åter förundras över att jag faktiskt kan åka bräda nu. Kan iallafall trösta mig med att jag kommer att få göra det!
Jag vill ha knarret under mina skor. Vill se kontrasten mellan den svarta mockan på mina fin-uggs mot den vita marken. Vill hålla huvudet varmt i min Mössterich och hålla någon i handen. Det bästa med vintern är att man kan ha stora vantar, och det bästa med stora vantar är att man i den får plats med sin hand och någon annans. Och jag vill strosa runt utan mål med ett bra sällskap tills det blir för kallt och varm choklad är himlen.
Åter, igen kommer jag tillbaka till att skriva om kärlek. Men det är kanske det viktigaste av allt? Kärleken kanske är allt. Jag filosoferar inte speciellt mycket om den på dagarna. Då är jag upptagen med annat; ögonkontakt med den snygga killen i bamba eller att med skräckblandad förtjusning sitta och vänta på att han på gymmet ska vända sig och se mig rakt i ögonen, snurrar håret och övar på bländade leenden.
Det är nu på kvällen som jag känner att allt det där egentligen inte spelar så stor roll. Det är nu som det hade varit så underbart att slänga iväg ett godnatt sms och få ett svar som säger "Detsamma, jag älskar dig <3"
